Välj en sida

Naken

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

mars 14, 2022

Jag har fullständigt tappat det. All den där känslan av nyfikenhet inför vad den här veckan har att erbjuda är som bortblåst. Som att någon släckte lampan och jag blev sittandes själv i ett kolsvart rum där allt bara känns fullständigt hopplöst. Att klättra upp ur den här gropen av ångest och självtvivel känns som en omöjlig uppgift. Jag känner mig så himla misslyckad. Mindset is everything, huh? Tyvärr, det är förbi det stadiet nu. Jag orkar inte vara stark just nu. Och jag förstår att jag själv har grävt den här gropen genom att inte tillgodose mig mina egna behov. Genom att inte ge mig själv tillräckligt med kärlek och tid. Men säg en ensamstående mamma som lyckas fullständigt med det! Ge mig hennes nummer så ska jag ringa och be henne tala om för mig hur hon klarar av det. För jag har ingen aning om hur man gör. 

Jag intalar mig själv att det är fine att jag inte har haft egentid sedan i september. Jag intalar mig själv att det är rimligt att gå till gymmet på lunchrasten för att hinna ta hand om kroppen. Jag intalar mig själv att det är rimligt att lämna ett barn klockan 8, ett barn klockan 10, hämta ena barnet klockan 12 och andra barnet klockan 15 fem dagar i veckan. Jag intalar mig själv att det är rimligt att jag ska fixa allt det här samtidigt som jag ska prestera i skolan och göra allt annat för att livet ska rulla på. Ja, jag trivs som singelförälder i de allra flesta delarna. Men vissa delar under vissa perioder blir övermäktigt för mig att hantera helt själv. Jag behöver stöd, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag har inte ett starkt nätverk av människor runt mig som kan ge mig avlastning eller som kan stödja mig. Inte för att de inte vill, utan för att de har egna liv som kräver sitt. Jag är ensam i detta och när jag kommer till den punkten där jag tillåter ensamheten att ge sig till känna, då brister det.

Mitt svullna, rödgråtna ansikte tillhör inte samma person som vaknade upp i morse. Det känns åtminstone inte så. Jag vaknade upp och såg fram emot den här dagen. Inte av någon särskild anledning förutom att jag tycker om att leva.  Men så hopade sig molnen på himlen och jag kunde inte skingra dem. Tillslut hörde jag ett illvrål och hur någon bara gapade rakt ut. Fullständigt vrålskrek, “det rääääääääcker!!!! Jag har fått nog nuuu” Skrikandet kom från mig. Från någonstans djupt, djupt i mitt inre. Från en plats där det bor en förtvivlad mamma som lägger all sin ork på att få sitt barn att orka. Från en plats där jag sällan möter mig själv. För där brister det. Där är jag ensammast i världen och jag tror inte att någon kan förstå om man inte själv suttit i samma sits.

Här, i den här gropen av ångest och självtvivel hamnar jag en eller två gånger per år. På bristningsgränsen. Så har det varit sen cirka två år tillbaka när Filippa började bo hos mig på heltid p.g.a. olika omständigheter. Vi är två föräldrar men det är jag som ensam tar fullt ansvar i allt som rör henne. När jag kommer hit där jag känner mig uppgiven frågar jag mig hur jag ska klara av det här ansvaret själv? Hur ska jag orka? Jag vill inte vara en mamma som skriker på mina barn. Jag vill inte att de ska behöva uppleva att jag tappar kontrollen över mitt humör så att jag vrålar rakt ut. Jag vill inte säga till Keeyan att “mamma behöver vara själv lite för mamma är ledsen” när han ber mig spela med honom på Ipaden. Jag vill inte höra tystnaden som uppstår efter ett utbrott. Jag vill inte känna ångestklumpen i magen över att känna mig som världens sämsta mamma som har skrikit på mitt barn. Vill inte behöva prata med barnen och säga förlåt för att jag skrek. Till den minsta så att han ska förstå att det inte var hans fel och att det var dumt av mamma. Till den stora att det heller inte är hennes fel och att det var dumt av mamma. Utan minsta antydan av att det beror på henne. För hon kan inte rå för det behov och stödet hon behöver. Och jag kan inte rå för att min ork inte räcker till hela tiden. 

Det här inlägget är inte meningen att världen ska tycka synd om mig. Det finns en liten oro för att bli dömd i min nakenhet. Trots det känns det som att jag behöver vädra det jag känner just nu. Jag vill bara inte låtsas att det är enkelt. För det är det inte. Det här är också en del av mitt liv som jag tampas med på egen hand och aldrig pratar ordentligt med någon annan om. Så döm mig för att jag har skrikit på mitt barn, med all rätt. Det finns ändå ingen som dömer mig hårdare än vad jag själv gör. 

Jag vet, det pågår krig i världen. Människor dör och blir sjuka. Jag vet, jag har massor att vara tacksam över. Jag vet, jag borde inte gnälla, jag borde fokusera på det positiva i livet. Jag vet. Jag vet. Men jag verkar ändå inte klara av det just nu. Trots att jag vet. Jag kan inte svara på vad som är skillnaden på idag och alla andra dagar som har sett ut nästan som idag. Dagar som varit kämpiga och krävt mig på all min energi. Dagar som jag ibland gråtit över på kvällen när barnen sover. Jag vet inte vad skillnaden är. Vad jag vet är att jag behöver vara stark varje dag av mitt liv för att orka. Vissa dagar mer stark, vissa dagar mindre. Och ibland när jag har varit stark alldeles för länge så tar luften slut. Den gjorde det idag. Någonstans förstår jag också att det gryr en ny dag imorgon och att jag tillslut kommer att ha hämtat andan på nytt. Men jag känner det inte just nu bara. Just nu känner jag bara hur jag vill låta gråten ta över. Men det går inte, för jag ska prata med barnen nu. Och säga förlåt för att jag skrek, mamma gjorde fel.

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Att riva en hjärtmur

Med random bilder på oss i Spanien.  Slow morning. Du vet en sån där morgon när du ligger kvar några extra...

Barfotapromenad

Regnet öste ner utanför fönstret från en grå och dyster himmel. “Men det är sommarregn” tänkte jag. Det är ju faktiskt...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning