Välj en sida

Att växa upp i en dysfunktionell familj

Att växa upp i en dysfunktionell familj

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

juli 18, 2021

Min styvpappa var en pizzabakande, kvinnomisshandlare från Libyen. Min pappa var en psykiskt sjuk, raggare med rasistiska värderingar. Min mamma var en misshandlad, nedbruten småstadsbo som led av psykisk ohälsa. Du fattar ju den familjedynamiken. Det ultimata receptet för att växa upp till att bli ett så kallat maskrosbarn. 

Ett maskrosbarn är ett barn som har vuxit upp under svåra förhållanden men som klarar sig ändå. Likt en maskros som kan växa upp och blomma ut genom asfalten. Jag har aldrig velat identifiera mig med den beskrivningen. För det hade i så fall betytt att jag skulle ha behövt acceptera att min barndom var rejält trasslig. I stället har jag stoppat huvudet i sanden och trängt undan alla minnen. Alla inre sår som värkte och smärtade. Låtsas som att allt var glömt och förlåtet. Men hur kan något vara glömt och förlåtet som man aldrig någonsin vågat ta fram och titta på? Hur skulle jag någonsin kunna bli hel om jag inte försökte hitta pusselbitarna i min barndom och lägga dem på plats? Hur skulle jag någonsin kunna förstå mig själv om jag aldrig vågade erkänna vart jag kommer ifrån?

Om all trygghet försvinner..

Jag har varit rädd för smärtan som det skulle kunna innebära att koppla ihop de få, trasiga minnen jag har burit på från min barndom, med vad som har skett i verkligheten. Om jag inte kunde förankra minnena i något så kanske de inte var sanna. Att trycka undan minnena från min barndom hjälpte mig att skapa en overklig känsla runt dem. Nästan som att det jag hade varit med om inte var på riktigt. Som att det tillhörde ett annat liv som jag bara kunde låtsas som att det aldrig hade existerat. “Allt är glömt och förlåtet”. Att det inte var en del av mig. Inte påverkade de val jag gjorde och de människor jag valde att beblanda mig med. När jag ständigt tryckte undan minnena, mardrömmarna och sprang. Sprang från allt som påminde mig om vart jag kom ifrån behövde jag aldrig hålla någon annan ansvarig för vad som hänt mig som barn. Det var enklare att bära skulden själv. På så vis kunde jag heller inte hålla mig själv ansvarig för att se till att läka. Jag kunde inte hålla mig själv ansvarig för att hålla om mitt inre barn och låta henne gråta ut all smärta. 

Jag fortsatte att bära skammen och skulden i tystnad. Trots att allt jag var och allt jag gjorde skrek ut högt om hur trasig jag egentligen var. Flykten blev min falska trygghet. Alla minnen jag försökte att fly från återskapade jag omedvetet i mitt liv som tonåring och ung vuxen. Jag drogs till platser, människor och situationer som var skadliga och direkt farliga för mig. Men flykten lät mig hålla kvar den enda lilla trygghet jag någonsin haft. Min mamma och mina syskon. Om jag inte petade i vårt förflutna behövde jag inte riskera att de enda trygga punkterna jag någonsin haft i mitt liv skulle försvinna. Jag behövde inte riskera att dra upp trasiga minnen om vem min mamma hade varit och hur det hade skadat mig. Det är en av de sakerna som har vägt tyngst i varför jag valde ett liv på flykt från mitt förflutna i stället för att göra upp med det. Att jag var rädd för att min och min mammas fina, sköra och trasiga relation skulle gå sönder helt. Det hade varit så nära många gånger förut. Även om det har känts som att vi har stått varandra ganska nära under perioder i livet så har det alltid funnits ett stort gap mellan oss. Vi har aldrig stått på en helt stabil och trygg plats. Aldrig kunnat mötas hjärta mot hjärta. Det har märkts så tydligt genom konflikter och problem som uppstått mellan oss och hur oförmögna vi har varit att hantera dem på ett bra sätt. Trots välfyllda verktygslådor som vi kunde använda oss av i andra sammanhang och delar av livet tycktes det alltid saknas de rätta verktygen för att se och höra varandra på ett respektfullt och vuxet sätt i konfliktfyllda situationer. 

Försvunna minnen

Min barndom och min tonår minns jag bara vissa sekvenser från. Jag skulle inte kunna berätta en sammanhängande version av min uppväxt hur mycket jag än försökte. Ännu värre är det med tonårstiden. Det har hänt så ofta att gamla vänner berättat om roliga minnen med livfullhet och en känsla av nostalgi medan jag själv inte har känt igen en enda sekund av vad som berättades. Allt man sa att jag hade gjort och vad vi hade upplevt tillsammans. Det fanns ingenting inom mig som kunde knyta an till det. Inte en enda glimt av igenkänning. Minnet var tömt på så mycket.

Många saker vet jag om bara därför att jag har fått det återberättat för mig senare i livet. Och mycket vet jag om enbart för att det finns fotografier från vissa tillfällen. Det känns sorgligt att det är så. Men samtidigt förstår jag att det kanske är bäst så. Att jag faktiskt kommer ihåg så pass lite som jag gör. För de få, mörka minnen jag bär är redan tunga som de är att bearbeta. Och de minnen som har kommit till mig genom att jag började gå i terapi är sånt som jag önskar att jag slapp minnas. Däremot har det också kommit en del fina minnen genom att jag lyckats komma ihåg svåra och tunga stunder. Det ligger väl lite sanning i det som de säger: “Det finns inget ont som inte för något gott med sig”.

En ny kultur

Jag kommer inte ihåg exakt hur det var när han kom in i våra liv. Men jag vet att jag var runt 4-5 år och jag minns hur jag var så otroligt fascinerad av den där mannen. Han flyttade in hos mig, min mamma och syskonen med sina stora porslinselefanter, stora kastruller och tekannor. Vår mörka, rödbruna bokhylla byttes ut mot en vit bokhylla med glasskåp och matchande Tv-bänk. Våra prydnadsfigurer och dopfoton fick dela plats med massa små prydnadskameler. Han lagade mat som doftade av kryddor som jag inte var van vid. Ris med spaghettiliknande saker i. Han bakade bröd som man annars bara kunde få äta på pizzerior. Tunt bröd som han doppade i bönröror och grytor med smaker jag aldrig hade upplevt förut. Jag minns att han hade så roliga sätt att uttrycka vissa ord på. Som när han sa “pit i bana” och menade pytt i panna. Jag minns hans högljudda samtal med sina vänner som ekade över hela hemmet. Och min mamma som ständigt ifrågasatte varför de var tvungna att skrika så när de pratade med varandra. Jag minns några ord som “bokra”, “khalas” och “la” som han ofta upprepade flera gånger i följd. De pratade i mun på varandra och den ena pratade högre än den andre. I min värld betydde den ljudvolymen att man var arg eller upprörd. Men de här männen med sina höga, bullriga röster skrattade och var glada. De hade trevligt. Och de skämdes inte för att ta sin plats och höras och synas. Så olikt all den svenska mellanmjölken som jag var van vid. Jag fullkomligt älskade den energin. De var så levande. 

Uppehållstillstånd

Jag har vaga minnen från en fest som ägde rum hemma. Jag vet inte varför jag var hemma, kanske var jag sjuk. Bilder som är tagna från den festen skvallrar om att jag inte var äldre än kanske 5-6 år. Men där var jag mitt upp i skratten, fyllan, glädjen och ropen tillsammans med min mamma, honom och deras vänner. Vi firade att han hade fått uppehållstillstånd. Alla var glada och kassettbanden i bandspelaren spelade hög, arabisk musik. Jag älskade det och bad dem om och om igen att dansa sådär konstigt som jag aldrig hade sett någon dansa förut. Där satt jag, med leende mun och nyfikna ögon och såg på dessa skäggiga, glada och högljudda män som rörde sina händer och kroppar i takt med musiken. De ropade och knäppte med fingrarna, höll om varandras axlar. Jag hade aldrig förr upplevt lycka på det här viset. När jag blev lite äldre minns jag att jag skämdes när jag satt i hans Mazda med rutorna nervevade och skrällande högtalare av de orientaliska tonerna. Men i smyg älskade jag den arabiska musiken. Den blev en del av mig och än idag väcks det något oförklarligt inom mig när jag hör en arabisk låt som träffar någonstans i hjärtat. 

Du kanske tycker att det är konstigt att jag börjar i änden att skriva om min dåvarande styvpappa i stället för att prata om min biologiska pappa först. Sanningen är den att hur lite jag än önskar det så är han det närmaste en fadersgestalt jag någonsin har kommit. Även om jag aldrig någonsin refererat till honom som en pappa så gjorde han saker för mig som en pappa skulle ha gjort. Som min biologiska pappa aldrig var förmögen att göra. Han gick bredvid mig på bryggan när jag övade på att simma i sjön. Han hejade på mig och fick mig att simma lite, lite till fast att jag egentligen var helt slut. Man kan se det på fotona som är tagna av mitt illröda ansikte som sticker upp ovanför vattenytan där jag simmar med ett framtvingat leende. Jag minns hur stolt jag var. Att få visa upp skillsen som jag hade skaffat mig i simning från simskolan. Att han intresserade sig och hejade på mig när jag simmade där i sjön slog känslan av att klara simborgarmärket alla dagar i veckan. Året om. 

Ett tag drev han restaurangen i Värmullsåsen. Det är slalombacken som ligger i orten där jag växte upp. Min morbror skötte uthyrningen av skid- och snowboardutrustning i samma byggnad. Det öppnade upp en värld för mig som jag då, kanske aldrig hade fått erfara om det inte hade varit för honom. Jag spenderade många dagar med att hjälpa till i restaurangen och att utmana mig själv i backen. Det kändes lyxigt. Att kunna låna utrustning och åka fritt i backen och sen komma till restaurangen och äta det jag ville ha. Han lät mig ha kalas för mina vänner i restaurangen. En annan gång ordnade han så att jag fick ha kalas på festvåningen under pizzerian där han också arbetade. När han kom hem från en resa till sitt hemland hade han med sig vackra prinsessklänningar. Sådana som man bara kunde se på film. Sådana som jag bara hade sett Disneyprinsessor bära. Han pratade om sitt hemland som jag bara kunde bilda mig en uppfattning om i fantasin. På den tiden hade inte googlandet uppfunnits ännu. Han ville ta med mig och min syster dit sa han. Men mamma skrämde oss med att skämta om att han skulle sälja oss för kameler. Jag förstod inte då vad det innebar eller hur han ens skulle ha kunnat göra något sådant. Det fanns mycket som jag fick erfara genom att han fanns i våra liv. Det fanns en del fint som jag är tacksam över. Men framförallt var det den där kluvenheten. Den där dubbelsidigheten av allting. Den ständiga inre och yttre konflikten. Skulle jag hata honom eller skulle jag älska honom?

Mord i sinnet

En dag satt jag i köket redo för krig. Kanske var jag mellan 8 och 10 år, jag vet inte säkert. Allt jag vet är att jag hatade honom där och då. Och jag ville att han skulle försvinna ur våra liv. Jag var redo att döda honom. Det var i alla fall vad jag trodde att jag kände i mitt barnahjärta som var fyllt av sorg, hat och ilska. Min äldre kusin som har vuxit upp så nära mig att hon mer känns som en syster, satt där mitt emot mig. Lika ilsken och förbannad som jag. Vi var redo på strid. Framför oss på köksbordet hade vi lagt fram alla köksredskap som vi kunde hitta. Knivar. Slevar. Allt. Vi hade kunnat kasta det på honom om han skulle attackera oss. Längre än så hade vi inte tänkt. Vi satt där och inväntade ljudet av honom när han skulle komma in i lägenheten. Vi skulle skydda min mamma. Han hade varit dum mot henne. Jag kan inte minnas vad han hade gjort vid det tillfället eller hur vi hade blivit inblandade. Jag minns bara att vi satt där med köksredskapen redo på vad som än skulle ske. Detaljerna har jag fått återberättade för mig på senare dagar. 

Rasism

Jag växte upp i en ständigt närvarande kulturkrock. Samhället som jag levde i var generellt sett väldigt uppdelat och det fanns mycket fientlighet mot invandrare. Jag växte upp i ett så kallat ortenområde med människor från blandade kulturer. Och hur mycket jag än på den tiden drömde om att få bo i de svenska villaområdena som några av mina bästa vänner gjorde så är jag så tacksam idag att jag fick växa upp i allt det färgstarka på vår gård. Än idag kan jag minnas de fina sommarkvällarna där vi lekte en hel drös med ungar från världens alla hörn. Men rasismen var så öppen. Svenskar refererade till invandrare som “utlänningarna”. Som att de alla var en sort för sig. Inte enskilda individer utan en folkgrupp som var en och samma. “Utlänningarna”. Det är så sjukt att ha vuxit upp mitt i en rasism som var så accepterad och självklar. Min familj stack alltid ut för att vi levde med “en av dem”. En av de där “utlänningarna” var min styvpappa. Men kulturkrocken var inte bara den som jag så tydligt märkte av i det yttre. Det var även den som pågick innanför väggarna till vårt hem. 

Han var sjukligt pedant och la varje morgon ner en lång stund i badrummet på att raka sig och att tvätta sig. Min mamma var inte riktigt lagd åt det pedanta hållet och vi hade det ofta stökigt hemma. Det här var något som var en ständig konflikt som det bråkades om ofta. Jag tror att jag mitt upp i det där försökte medla och göra vad jag kunde för att minska bråken. Därför tog jag på mig en roll som hjälpreda hemma och städade och diskade från tidig ålder. Rensade skåp och försökte göra fint. Det var då jag kände mig sedd och ett av få tillfällen som jag kunde få beröm. Och jag ville mer identifiera mig med hans överdrivna renlighet än det som han ständigt tryckte ner min mamma för. Att vara “grisig”, “äcklig” och “smutsig”. Samma konflikt skedde mellan mig och mitt syskon som jag delade rum med under några år. Jag bråkade och skällde över hur det stökades ner medan jag tyckte att jag försökte hålla det rent och fint. Om vi inte hade hunnit städa på kvällarna när vi skulle gå och lägga oss så städade jag i smyg. Jag kunde ligga vaken en stund och låtsas att jag hade somnat. Sen smög jag mig ner för trappen på våningssängen och började så tyst jag kunde, försiktigt städa upp alla leksakerna och kläderna som låg utspridda över golvet. När rummet var städat kunde jag slappna av och gå och lägga mig. 

Vardag

Det var konflikter om allt möjligt. Vardagstjafs som finns i de flesta familjer men som eskalerade till att kränka varandra. Till våldsamhet. Att saker gick sönder. Sånt som trygghet och stabilitet. Gris var smutsigt kött att äta. “Varför gav mamma oss smutsig mat?” Mamma och han kunde hamna i högljudda bråk, ofta med dörren stängd till köket. Som att vi inte skulle höra eller märka något. Sen var de plötsligt kärleksfulla nästa dag. Och sen var kriget igång igen. Det var som en ständigt pågående konflikt med inslag av kärleksfulla stunder. Jag var rädd för honom. Hans blåa tofflor hade jag fått smaka på alldeles för många gånger för att inte förstå konsekvenserna av att vara för uppkäftig. Sånt som jag aldrig ville tynga min mamma med att berätta. Kanske kände jag inte den tilliten? Jag kände aldrig att någon riktigt såg mig eller hörde mig. Som att det inte fanns tillräckligt med utrymme för min existens.

Mitt upp i allt kände jag på något sätt att jag tyckte synd om honom. Jag minns när han var med mig och vår supersvenska släkt och firade jul. Eller på kalas. Jag tyckte synd om honom och det utanförskap jag upplevde att han kände. Det var så mycket blandade känslor. Min pappa avskydde honom enbart för hans ursprung och kunde inte ens uppföra sig när de båda befann sig i samma lägenhet på mitt kalas. Det har jag fått återberättat för mig. Men även om jag inte riktigt kan minnas vad som sades eller vad som hände runtomkring mig så minns jag känslorna. Känslan av att slitas mellan alla. Ena stunden tyckte jag synd om mamma och ville skydda henne. Nästa stund kände jag mig sviken, oönskad och ilsken på henne. Sen tyckte jag synd om pappa och kände mig dum för att jag saknade honom. Undrade varför jag inte fick träffa honom. Sen tyckte jag synd om min styvpappa för att min pappa hatade honom. Jag kunde inte för min värld förstå varför alla vuxna var så arga och avskydde varandra. Det var också så svårt att förhålla sig till min mammas känslor till min styvpappa. Ena stunden verkade hon älska honom. Skrattade och log. I nästa stund avskydde hon honom. Och hennes ilska mot min pappa och all skit jag fick höra om honom. Allt det skapade en otrolig splittring inom mig.

Fanns vi ens med?

När jag gick i gymnasiet fick vi i uppgift att intervjua en familjemedlem som kunde berätta om något ur sitt liv som vi sedan skulle skriva en uppsats om. Vi hade flyttat till en ny stad och hade sen flera år inte någon kontakt med min styvpappa. Den värsta episoden av min stökiga tonår var förbi och jag skötte skolan så gott jag kunde. Fråga mig inte hur idén flög i mig, men jag och mina två tjejkompisar som arbetade i samma grupp valde att intervjua min mamma om hennes sju år som offer till en kvinnomisshandlare. Det var lika märkligt att min mamma gick med på att ställa upp i den intervjun med tanke på att vi som familj aldrig, inte en enda gång hade försökt att läka från det vi hade varit med om tillsammans. Vi hade aldrig pratat om det som hade varit. Bara vänt blad och levt vidare. Hon berättade detaljer om hans fysiska och psykiska våld som var som tagna ur en vidrig och sjuk, psykopatisk skräckfilm. Det allra grövsta våldet var sådant som jag uppfattade det som att jag och mina syskon aldrig hade fått se. Men det skedde i vårt hem. Innanför våra väggar. Och även om det var mycket som vi inte såg så fick vi alltid uppleva efterskalvet av hans psykopatiska handlingar.

Vi fick växa upp med en söndertrasad mamma. Hon gjorde allt hon kunde med det hon hade. Det vet jag. Hon älskade oss och tog hand om oss så gott det gick. Men det räckte inte till. Inte på långa vägar. Och hur mycket jag än kan säga att jag förstår ur hennes perspektiv hur svårt hon hade det så kan jag inte blunda för vilket helvete det stundvis var att växa upp som barn till en så trasig mamma. Jag har tyckt synd om min mamma i hela mitt liv. Jag har tyckt så synd om henne att jag aldrig ens funderat över hur konstigt det är att barnens lidande aldrig fick plats i den där mardrömshistorien. Att hon aldrig någonsin har satt sig ner med sina barn och sagt förlåt. Förlåt för all skit vi fick utstå på grund av de val hon gjorde. 

Minnet sviker

Minnet sviker mig när det kommer till mitt första decennium i livet. Eller så skyddar det mig. Jag kommer mest ihåg stunder från hur det sista uppbrottet mellan honom och mamma var. När hon äntligen hade funnit kraft att lämna honom för gott. Han hade flugit in och ut ur våra liv ett par gånger genom åren. Men den här gången var efterskalvet värre än någonsin. Jag minns hur rädd jag var att det skulle hända mamma något. Hon var livrädd för att gå ut hemifrån. När hon skulle gå ut med vår hund. Hon var livrädd att han skulle stå där, jag minns det så väl. Jag var säkert rädd för egen del också. Men jag minns bara hennes rädsla och min rädsla för vad som skulle hända henne om han dök upp. Han jagade oss och spionerade på oss genom en lägenhet i huset mitt emot. Kom och knackade på våra fönster och en fransk balkong som jag hade i mitt rum (vi bodde på bottenvåningen). Det var en episod av fullständig otrygghet och instabilitet. Och jag inser när jag skriver det här att jag aldrig ordentligt har reflekterat över hur det var att uppleva allt det där som hände i slutet.

Det är så mycket som jag än så länge bara har petat på. Som jag aldrig har kunnat se på genom att utgå från mig själv och mina egna känslor. Men jag förstår också att det är vad som behöver ske för att jag ska kunna läka ordentligt och lämna det åt det förflutna för gott. Att minnas min smärta. Rädsla. Ångest. Sorg. Ilska. Se det från mitt perspektiv. Inte min mammas. Eller någon annans. Mitt perspektiv. Så att jag kan omfamna det vackra maskrosbarn jag blev. Trots allt. Och känna stolthet för allt jag har lyckats uppnå här i livet trots alla odds som varit emot mig. Känna tacksamhet för allt jag har överlevt. Allt som ger mig det driv och den skyldighet jag känner till livet. Att bidra till en vackrare värld. Att leva ett liv som har gjort skillnad. Som har hjälpt till att laga, om ens bara en liten, liten bit, av trasigheten som finns i vår värld. Jag tänker aldrig låta mitt lidande vara förgäves.

Jag håller på att läka. Bit för bit. Stund för stund.

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Nymåneritual i jungfruns tecken

Ikväll är det dags för en efterlängtad nymåneritual! Nymånen infaller i jungfruns tecken idag den 7 september och det...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning