Välj en sida

Våra förfäders trauman och föräldraskap

Förfäders trauman

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

juli 13, 2021

Jag förstår så väl varför det här inlägget har varit så drygt att skriva. Det började med att jag fick en stark känsla av att vilja prata om mina tankar kring föräldraskap. Jag kände mig inspirerad och hade i princip ett blogginlägg klart i huvudet. Men så var det något som tog emot när jag väl satte mig för att börja skriva ner mina tankar. Jag påbörjade det här inlägget två gånger, men skrivflowet kom aldrig. Så jag släppte det. Dagarna efter började jag tänka mycket kring familjetrauman som lever vidare i generationer. Hur mina förfäders liv påverkar mig i mitt liv idag. Tankarna började röra sig kring hur jag kan läka mina förfäders trauman som manifesteras i mitt liv. Och vad jag kom fram till är vad det här inlägget kommer att handla om. Jag kan medge att det här inlägget skiljer sig ganska mycket från vad det ursprungliga inlägget om föräldraskap kändes som att det skulle handla om från första början.

Du får vad du ber om

“Var försiktig med vad du önskar dig” sägs det. Och jag fattar den precis! Mina senaste ritualer har handlat om att släppa taget om det som står i vägen för att jag ska blomma ut till den jag vill vara. För att jag ska kunna bli den jag behöver vara för att fullfölja vad det är menat att jag ska utföra i det här livet. Att frigöra mig från negativa mönster och energier. Läka. Jag har berättat för universum hur redo jag är att släppa taget om allt som inte tjänar mitt högsta bästa. Och jag har inte haft någon aning om vilka effekter det ska få när jag så tydligt känt in och uttryckt att det är nu jag vill och behöver frigöra mig själv. Att det är nu jag är redo. Men jag börjar se det nu. Som ofta när jag börjar peta på något som går djupt, om så bara i tanken, så startar det en process i mitt yttre. Jag har sett det så många gånger att jag inte längre förvånas över att saker och ting börjar ske så snart jag börjar nysta i något som har legat dolt. I samband med att jag började fundera över mina förfäders trauman och vilken påverkan de har på mig i mitt liv idag så började det skava i vissa relationer. Relationer som har skavt länge men som började skava rejält nu. Det har handlat om respekt och gränssättning framförallt. Ett mönster som jag kan se hur det påverkar mig i olika delar av mitt liv. I mitt föräldraskap. I min roll som vän, dotter, kollega. Allt. Det smällde ner som en bomb i mitt liv och nu kan jag inte längre blunda för det.

Förfäders trauman

Att finna den röda tråden

Jag har blivit djupare medveten om ett mönster som har visat sig under hela mitt liv. Det har blivit ännu mer tydligt för mig nu. Hur jag accepterar skadliga beteenden hos människor jag älskar. Människor som jag av en eller annan anledning känt att jag behöver ha nära mig i mitt liv. Kanske av känslomässiga band. I andra fall av tacksamhetsskuld. Att någon har ställt upp för mig och jag inte har kunnat med att vända den personen ryggen trots att det egentligen varit det som har varit bäst för mig. Det har handlat om allt från att man har skadat mig fysiskt till att man har ljugit för mig och andra. Man har pratat med sådan övertygelse om att jag är psykiskt sjuk och fått både mig själv och andra runtomkring att ifrågasätta om jag har alla hästar hemma. Det har handlat om att mitt sätt att tänka, vara och agera skiljer sig så otroligt mycket från hur den personen ser på livet att man bara har konstaterat att det måste vara något fel på mig som är så annorlunda. Man har pratat om väldigt privata saker från mitt liv med andra. Lika lättsamt som om man pratade om ett avsnitt ur en komediserie man har sett på Tv. Man har inte respekterat mina gränser som jag tydligt satt upp utan har i stället ifrågasatt mig och krävt att jag ska förklara mig och mina val. Försökt bestämma vad jag ska göra och hur jag ska agera. Försökt få mig att tänka om när jag har fattat beslut som jag har tagit som jag anser är bäst för mig och min familj. Skapat en diffus men stark osäkerhet hos mig som att jag inte vore kapabel till att fatta vettiga beslut i mitt eget liv. Man har visat sitt stöd och velat finnas där för mig i svåra situationer men sedan i stället vänt det till att bli offret i sammanhanget. Jag har förlåtit, satt nya gränser som överskridits. Förlåtit igen och igen. Tagit hänsyn till än det ena, än det andra. När det har handlat om sådant som personer har gjort som har skadat och sårat mig så har jag varit gränslös i hur mycket jag kan förlåta. 

Förfäders trauman

Men så fort det kommer till barnen då träder min noll-tolerans in. När någon medvetet ber mitt barn att ljuga för mig då ser jag inget annat än att den här personen verkligen inte respekterar mig som människa. När man medvetet uppmanar mitt barn till att ljuga trots att mitt barn säger nej. Vem gör så? Vem försöker att övertala ett barn till att ljuga för sin egen mamma? Presenterar falska antaganden för ett barn som inte har någon grund och förklarar varför barnet ska ljuga för sin mamma. Det strider mot allt jag försöker lära mina barn. Och tack och lov kunde mitt barn säga ifrån och välja att tala sanning trots uppmaningen från en annan vuxen att ljuga. Det här beteendet är inget annat än rent gift. Det är oacceptabelt och hjälper mig att kunna se mönstret i hur samma person faktiskt aldrig riktigt har respekterat mig. Det står så klart för mig nu. Men jag är ledsen att det skulle behöva gå så långt som till att mitt barn blev inblandat för att jag skulle lyckas bli ordentligt medveten. Av samma person har jag ofta behövt be om att få bli respekterad i min åsikt och i mina beslut. Samma person har gång på gång gått över de gränser jag satt upp, inte varit förmögen att respektera mig och mina gränser. Men det har funnits många anledningar till varför jag inte har velat ta avstånd. Nu står det så klart för mig. Att den här personen aldrig har och kanske aldrig kommer att respektera mig. Det blev så tydligt när jag konfronterade angående att man har uppmanat mitt barn till att ljuga för mig. Jag möttes av iskyla och bortförklaringar följt av en halvdan ursäkt. Med känslan av att vi väl kunde sopa även det här under mattan som med allt annat. När jag sa att jag har tappat förtroendet för den personen fick jag till svar “jaha, då får du väl göra det”. HUR ÄR DET MÖJLIGT!? Att jag har låtit en person som beter sig så här ha sådant inflytande i mitt liv? 

Förfäders trauman

Om en ursäkt bara blir till tomma ord

Alla människor kan begå misstag. Men att äga sitt misstag är att helhjärtat be om ursäkt och att visa att man ångrar sig. Att stå upp och säga, “jag gjorde fel!” Se till att reflektera över vad man har gjort och varför man har agerat som man har gjort. Inte bortförklara eller skylla ifrån sig! Förminska situationen eller göra sig själv till ett offer! Jag ser mönstret så tydligt nu. Att mitt liv genom åren har varit fullspäckat av personer som inte äger sina misstag. Jag har hjälpt dem att sopa skiten under mattan genom att acceptera halvdana ursäkter eller bortförklaringar. Genom händelser den allra senaste tiden kan jag tydligt se, att jag har hjälpt människor att inte behöva respektera mig och mina gränser. Att bli respekterad är inte att någon tillslut går med på att respektera dig för att du fightas för att bli det. Du ska inte behöva fightas för att människor ska se ditt värde! Du ska inte behöva fightas för att människor ska respektera de gränser du sätter upp! Det är inte att bli respekterad!

Föräldraskap är så mycket mer än vem vi är mot våra barn

Nu börjar vi närma oss slutsatsen som jag har kommit fram till om mina tankar kring föräldraskap. Jag har massor med tankar kring föräldraskapet till våra barn. Men vilka föräldrar vi kan vara till våra barn handlar i största del om vilka föräldrar vi kan vara till oss själva. Låt mig förklara hur jag menar. Som barn har vi vuxna runtomkring oss som står för vår uppfostran. Ju äldre och ju mognare vi blir, desto mer kan vi själva uppfostra oss själva. Det vill säga att som barn har vi genom erfarenhet och stöd från omvärlden lärt oss vad som är rätt och fel. Det har blivit vår kompass, våra värderingar som leder oss mot vårt agerande. På så vis vet vi (ofta) när vi begår ett misstag till exempel att vi ska be om ursäkt och försöka att lära oss av det misstaget. Det är så vi är föräldrar till oss själva. Vi ställer vårt agerande mot vår kompass om vad som är rätt och fel.  När vi har ett starkt föräldraskap till oss själva där vi lär oss och utvecklas genom livet, kan vi ha ett starkt föräldraskap till våra barn. Tänker du efter så kan du säkert se i vilka områden som du brister i ditt föräldraskap mot dig själv och på så vis också brister i ditt föräldraskap gentemot dina barn. Låt mig ge dig några exempel:

  • Du skriker åt ditt barn “SLUUUUTA SKRIIIIIK!!” – det här har hänt mig när jag har tappat humöret. Och visar på att jag inte lyckas vara en förälder till mig själv där jag borde ha sansat mig först innan jag valde att bete mig på samma sätt som jag försöker att lära mitt barn att INTE bete sig på.
  • Du ber inte om ursäkt när du gör något som du lär barnet att det inte får göra – du har haft en tuff dag. Barnen trilskas, allt går åt helvete. En sån klassisk dag när humöret och tålamodet är i botten. Du är människa. Ingen kräver att du ska agera felfritt i ditt föräldraskap mot dina barn. Men om du tillslut tappar humöret och tillrättavisar ditt barn onödigt hårt så kräver det också att du tillrättavisar dig själv genom att be om ursäkt till ditt barn för ditt beteende. Då äger du ditt misstag. Är du en förälder som reflekterar över hur du själv har betett dig i en konflikt med ditt barn? Om du upptäcker att det finns saker i ditt beteende som du hade kunnat göra på ett bättre sätt, ber du om ursäkt till ditt barn då? Utan att ursäkta dig om varför. Utan att skylla över på något annat. Bara kort och gott “jag skrek på dig. Det var fel av mig. Jag ber om ursäkt för det och ska försöka att inte skrika på dig nästa gång jag blir arg.” 
  • Du blir tillrättavisad av ditt barn men tycker att det är tjatigt och viftar bort det – “men mamma, varför får du göra så?” Har du hört ditt barn säga så åt dig någon gång? Vad gör du då? Hur möter du det? En del säger åt barnet att sluta tjata, “det räcker nu!” Andra säger att “jo, men jag är vuxen, jag FÅR göra så.” Och visst är det så. Att vuxna får göra en del saker som barn inte får eller bör göra. Men ibland kanske vi använder “för att jag är vuxen”-frasen när vi inte vill bli konfronterade av något. Vi kan ju välja det. För vi är vuxna. Finns det andra sätt att möta barnen där? Kan man uppmärksamma att “Vad bra att du hjälpte mig att komma ihåg att jag inte får göra så!” För vad ger det för signaler till barnen om vi avfärdar dem med ”jag är vuxen”-frasen när de faktiskt har helt rätt när de undrar varför vi får göra något som inte de får. Jag har ett klassiskt exempel. Keeyan vill inte cykla för att han inte vill ha på sig cykelhjälm. Han har fått förklarat för sig varför man behöver ha hjälm och på så sätt accepterat att han inte kan få cykla eftersom han inte vill ha hjälm på huvudet. Det här har blivit en grej för honom där han under tiden vi är ute och promenerar ropar högt “Han har hjälm!” eller “Mamma, hon har INTE hjäääälm!” när vi möter personer som färdas på två hjul. Han förstår att om hans huvud kan bli skadat när han cyklar så kan andras huvuden också bli skadade när de cyklar eller åker elsparkcykel. Oavsett om de är barn eller vuxna. Och visst är det så! Att inte använda hjälm är bara dumdristigt. Inte bara för att man riskerar att bli skadad utan också för vilka signaler det ger till dina barn. När du cyklar och inte vill ta sönder frillan eller se löjlig ut i hjälm medan dina barn som cyklar bakom behöver bära hjälm för att få cykla. Du må vara vuxen och få besluta om hjälm eller inte hjälm själv. Men tänk på vilka signaler det skickar ut till barnen när de måste skydda sitt huvud men inte du. Vilka signaler tror du det kan skicka ut till dina barn?
Förfäders trauman

Det var lite tankar kring föräldraskap. Att vara en bra förälder till sitt barn innebär att man först behöver kunna vara en bra förälder till sig själv. Och hur blir man det då? Genom att leva medvetet och se sig själv ur ett större perspektiv. Att våga fråga sig själv jobbiga frågor om sitt föräldraskap. Hur agerar jag i konfliktfyllda situationer? Hur bemöter jag mig själv? Hur bemöter jag mitt barn? Hur ser jag mig själv? Hur ser jag mitt barn? Många av oss vuxna beter sig som en treåring ibland och det behöver vi bli medvetna om. “Varför beter jag mig så?” Kanske brast ens egna föräldrar i sitt föräldraskap på vissa fronter som gjorde att man aldrig riktigt fick lära sig att hantera en konflikt eller att ge plats åt någon annans känslor till exempel. Troligtvis är det så. För alla har vi brister och ingen gör allting helt perfekt hela tiden. Det går bara inte. Och ju närmare vi är att acceptera det, desto närmare är vi att kunna utvecklas och bli bättre på de områden som vi behöver förbättra oss i. Vi behöver förstå att det alltid börjar med oss själva. Och att vi behöver kunna se hur våra föräldrars föräldraskap har påverkat oss till att bli de vi är idag mot oss själva, mot andra och mot våra barn. Vi kan läka våra förfäders trauman som lever vidare i oss på många olika sätt. Men det första är att bli medveten om problemen som finns och att sakta men säkert bryta sig loss från negativa mönster man själv inte har skapat. 

Förfäders trauman

Vi kommer tillbaka till ämnet om våra förfäders trauman som jag började det här inlägget med att skriva om. Vi kan omöjligt veta precis allt som våra förfäder har varit med om och som har påverkat hur de har blivit som människor. Ofta vet vi inte ens särskilt mycket om våra mor- eller farföräldrars uppväxter. Vad vi behöver förstå är att våra förfäder sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden. Det de har upplevt och som inte har blivit bearbetat och läkt följer med i generationerna efter dem. Ända fram till dig här idag. Och om du inte blir medveten om dig själv och ditt sätt att vara så kommer effekterna av dina förfäders trauman att fortsätta påverka dina barn och framtida generationer. Ända tills någon väljer att sätta stopp!

Vi kanske inte kan se exakt hur vi har blivit påverkade men vi kan ha en förståelse för att trauman lever vidare och uttrycker sig på olika sätt genom olika människor. Genom stort och litet. Det har högst troligt påverkat våra förfäder om de till exempel har upplevt krig. Om de växte upp och blev utsatta för övergrepp. Allt som inte har blivit bearbetat lever vidare. Känslor är energi. Och energi kan inte förstöras eller förintas Den kan bara omvandlas. Det är som sagt väldigt komplext och omöjligt för dig att förstå exakt vad alla dina beteenden bottnar i. Men du kan börja nysta lite och försöka se mönster från din mammas, pappas eller andra närståendes beteenden och hur de kan ha påverkat dig till den du är idag. Märk väl det jag tidigare skrev – att trauman lever vidare och uttrycker sig på OLIKA sätt genom OLIKA människor. Bara för att du blev slagen som barn betyder det inte att du kommer att slå dina barn. Det kan ha påverkat dig genom att du har svårt att lita på människor i din omgivning och att du själv är väldigt överbeskyddande mot dina barn till exempel. Våra förfäders trauman är ett ämne helt för sig som jag håller på att sätta mig in i mer och mer. Det kommer troligen att generera i fler inlägg om ämnet framöver. Ett som är säkert är att det är både brett och djupt. Väldigt komplext. Men om man är en person som drivs av personlig utveckling så har man verkligen kommit till ett ämne som kan påverka på alla fronter. 

Jag hoppas att det här inlägget gav dig något att fundera på. Kanske kan du enklare möta dig själv där du är om du ser dig själv i det stora hela. Att du är en produkt av såväl nutiden som dåtiden. Kanske kan du enklare acceptera att det som har varit tillhör det förflutna. Något du inte kan ändra på. Men att du har all världens möjlighet att kunna bestämma dig för hur du vill att din framtid ska se ut. Du äger stunden nu, och bara du kan bestämma vad du ska göra med den. Bara du kan bestämma om ditt förflutna ska vara med och skapa din framtid eller inte. Jag är jättenyfiken på dina tankar kring ämnena som jag har berört i det här blogginlägget! Skriv DM eller kommentera här på bloggen om vilka tankar du har om föräldraskap och våra förfäders trauman! Låt oss lära av varandra.

Kärlek och respekt / Mary 💖

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Apropå livet

Hey you 🥰 Hur mår du mitt i oroligheterna som utspelar sig och som vi blir överösta med dygnet runt i media? Jag...

2 Kommentarer

  1. Tea

    Håller med. Jag skulle ha mycket svårt att hävda vikten av cykelhjälm till mina barn om jag struntade i det själv. Jag själv är verkligen inte snygg i hjälm och reflexväst. Men jag syns i trafiken och förhoppningsvis, om någon kör in i mig då skyddar jag huvudet lite grann.

    Svara
    • marywritings@gmail.com

      Vad bra att du föregår med gott exempel för dina barn genom att värdesätta dig själv. Men också att föregå med gott exempel för andra som struntar i hjälmen ❤ ha en fortsatt fin dag, tack för att du läste och kommenterade! 😊 Kram Mary

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning