Välj en sida

Återuppståndelse

Prestationsångest

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

juni 15, 2021

Kära vänner. Nu sitter jag återigen och låter fingrarna dansa över tangentbordet för att sätta ord på vad som finns i mitt inre liv. Jag gör det jag älskar att göra. Att skriva. Men den viktigaste ingredienser i mitt skrivande är inte just själva skrivandet. Utan det handlar snarare om hur skrivandet får mig att känna. Hur leken med ord ger min hjärna en slags stimuli som är svår att finna någon annanstans.

Ibland får skrivandet mig att hamna som i trans. Orden bara flödar och allt jag hör är det knappande ljudet som uppstår när fingrarna trycker på tangenterna. Framför mig ser jag orden som bildas till meningar på en vit skärm. Ord som är mina men som bara kommer till mig utan att jag behöver anstränga mig eller försöka finna dem. Snart blir en mening till flera meningar. Ett textstycke. Ett sammanhang. Något att relatera till. Jag kan högst likna det med ett slags meditativt tillstånd. Bara den som älskar att skriva på samma vis som jag gör skulle kunna relatera till min känsla när jag hamnar i skrivflow. Men det är just det som har saknats för mig den senaste tiden. Själva essensen i vad skriva betyder för mig. 

Prestationsångest

Att ta ett kliv tillbaka

I över en månad har bloggen fått eka alldeles tyst. Den har fått stå helt ouppdaterad och jag är ledsen om jag har gjort någon besviken när jag inte har skrivit. Men det här uppehållet har varit så behövligt och jag ska snart berätta varför. Jag har redan hunnit skörda de första, söta jordgubbarna ur mina balkonglådor som jag skrev om i det sista inlägget där jag gav tips på hemmaodling. I det inlägget fick jag utlopp för min kreativitet och att ge tips och idéer som också är något jag tycker är väldigt givande. Men det lurade något annat under allt det där trevliga. Något som skavde och la sig som en skugga över glädjen i att skriva. Det som tidigare alltid hade varit som en av de renaste terapiformerna för mig började bli något annat. 

Som många redan vet så har jag under lång tid befunnit mig i en fas i mitt liv som framförallt handlar om självutveckling. Jag bryter ärvda mönster som funnits med i familjens historia i generationer. Lär mig att se igenom mina skuggor och bli vän med dem. Jag sätter nya gränser. Omprioriterar. Och läker. Trotsar rädslor. Lyssnar inåt. Agerar. Och stannar upp. Det är en oerhört utvecklande period i mitt liv. Transformativ. En period som är lika intressant som den är skrämmande. Samtidigt som en del av mig inte riktigt vet vem jag är längre så känner jag mig mer hemma och mer trygg i mig själv än jag har gjort i hela mitt liv. Kan du relatera till den känslan?

Prestationsångest

Att tappa kontakten med kärnan

När jag startade bloggen ville jag att den skulle vara en del av min läkningsprocess. Jag ville förena min kärlek till att skriva med nyttan av att öppet uttrycka vad som finns i mitt inre. Och samtidigt våga stå stark i att blottlägga det som legat begravt i så många år. Att vinna över rädslan. Utan skam. Bloggen väckte starka känslor från människor i min närhet. Det här var något nytt. Kan man prata så naket om sitt förflutna på det där viset? Kunde det här ge negativa effekter på deras liv? Redan efter första blogginlägget möttes jag av motstånd. Som senare från vissa håll vändes till support. Ibland har jag fått bita mig i tungan för att inte sätta orden på fel plats eller på fel sätt eller ens sätta ord på saker över huvud taget. Att skriva blogg så fullkomligt naket har varit något av det läskigaste jag har gjort i hela mitt liv. Men jag ångrar inte för en sekund att jag började blogga. Och jag är både stolt och tacksam att jag tog steget att följa min känsla. Det är heligt för mig att få ge en plats och utrymme till det som har fyllt mig med mörker under så många år. Och ingenting ska få förstöra det. Men…

Prestationsångest

Från start lovade jag mig själv att bloggen skulle vara min fristad. Men så blev det inte riktigt. I takt med att mitt Instagramkonto började växa och att bloggen vissa månader hade över tusen läsare började en gammal bekant höra av sig. Hon började ge mig tillrättavisningar om att det jag skrev inte var särskilt bra. Att jag måste skriva fler texter som var annorlunda mot det jag hade skrivit. Att jag nog egentligen borde stänga ner mitt Instagramkonto och radera bloggen. Hon sa till mig att jag gjorde bort mig och förlöjligade mina känslor. Hon kallade mig svag och tyckte att jag skulle sluta gnälla. Ju mer jag försökte få henne att sluta dissa mig, desto mer försökte hon trycka ner mig.

Prestationsångest

Hon heter prestationsångest. Hon har funnits med mig i hela mitt liv. Och hon fanns med i hela min mammas liv. Hon är ett klassiskt exempel på ett ärvt familjemönster. Att aldrig känna sig bra nog. Att aldrig kunna göra något för just bara glädjens skull. Därför att man måste göra mer. Mer. Mer. Mer. Alltid accelerera. Alltid avancera. Aldrig nöja sig. Att alltid sätta ribban lite högre. Att aldrig kunna ta emot en komplimang eller peppande ord. För man vet att det kunde ha blivit lite bättre om man bara hade gjort si eller så. Prestationsångesten är en del av min skuggsida. Hon har varit min fiende i hela mitt liv och ibland fått mig att totalt köra slut på all min energi. All min lust. Ibland har hon fått mig att inte ens försöka. Hon har fått mig att tillslut släppa taget om saker som jag har brunnit för. Som jag varit fullkomligt uppslukad av. Fått mig att gå från att ha haft en känsla av att aldrig vilja sluta eller ge upp till att tappa gnistan totalt. Jag har gett upp så mycket i hennes namn under mina försök att rymma från henne genom åren. Hon har varit min omättade drake som bränt ner allt som kommit i hennes väg.

Prestationsångest

Idag vill jag bli vän med min prestationsångest. Så i stället för att peka F YOU till henne och vända henne ryggen så snart hon blir för högljudd så stannar jag upp och lyssnar till henne. Vad har hon att berätta för mig? Vill hon mig verkligen illa? Vill hon att jag ska misslyckas? Är det vad som gör henne nöjd? Vill hon verkligen ta ifrån mig glädjen i att prestera? Behöver jag vara rädd för att bränna mig på hennes eld? Det är vad jag har gjort de senaste veckorna. Bondat med min skuggsida. Lyssnat på hennes berättelse om en liten flicka som kom i skymundan under uppväxtåren. Som inte riktigt fick plats i familjekonstellationen. Som ofta kände sig i vägen och för mycket oavsett hur liten hon försökte göra sig själv. En liten flicka som sökte uppmuntran och stöd hos vuxna som själva saknade det. Hon kunde berätta för mig att det var hon som tände lågan av lust i mitt hjärta och att det var samma låga som eskalerade till förödelse när den fick fyr om mina tankar. Hon var grunden till all den lycka jag kände till en början när det handlar om att prestera. Men att hjärtats röst aldrig får överröstas av oroliga tankar för det är då elden löper amok och förstör allt i sin väg.

Svaren finns inuti

Att lyssna inåt ger mig en större förståelse för vart jag kommer ifrån. Att förstå mig själv är det som ger bäst läkning och bäst förutsättningar att ta mig vidare från sådant som jag vill bli fri från. När jag förstår vart jag kommer ifrån kan jag sluta döma mig själv, min prestationsångest, och inse att hon inte alls behöver vara min fiende. Om jag blir vän med min prestationsångest kan hon i stället vägleda mig till sund utveckling. Att se utvecklingspotential i allt kan vara en fantastisk egenskap som kan hjälpa mig att göra fina framsteg. Det har det gjort många gånger i mitt liv när lågan har fått stanna i hjärtat och inte tagit över mina tankar. Att vara framåtskridande och målmedveten är några av mina främsta egenskaper som jag är otroligt tacksam över. Jag gillar inte när det blir för bekvämt. Jag behöver känna att jag utvecklas för att känna mig lycklig. För mig handlar det inte om att sluta vilja försöka göra bättre ifrån mig i alla lägen. För det tror jag egentligen är väldigt sunt. Utan det handlar snarare om att jag ska kunna stanna upp och njuta av utsikten när jag har klättrat uppför ett berg utan att redan i tanken vara på väg mot en ny topp. Att begrunda vad jag har lärt mig på vägen mot toppen så att jag kan omvandla det till visdom och kunskap. Och att ge mig tid till att samla kraft inför nästa berg att bestiga. 

Prestationsångest

Nu när jag har börjat arbeta på att bli vän med min prestationsångest så kan vi tillsammans skratta åt hur dumt det blir när man motarbetar sig själv på det där viset. Och hur jävla onödigt det är! Vi är numera slående överens om att det är roligare att bara göra det man älskar att göra och att låta det bli som det blir. Det jag skriver kommer att nå fram till dem som behöver läsa just det jag har skrivit. Oavsett hur ofta jag skriver eller hur många inlägg jag postar på Instagram. Och det är ju just det jag vill. Att inspirera på ett genuint plan. Hellre har jag fem personer som läser bloggen och som verkligen blir inspirerade till att göra bättre val för sig själva. Än att ha tusen läsare som bara scrollar igenom inläggen likt en skvallerblaska man ögnar igenom för att få tag på något som kan underhålla en för stunden. 

Under den här månaden har jag tappat några hundra följare på Instagram. Jag har ännu inte arbetat upp en trogen skara följare som är förlåtande om jag inte postar något så gott som varje dag. Som kräver att jag skriver inspirerande inlägg och stories flera gånger i veckan. Och jag väntar mig att tappa ytterligare några hundra följare nu när jag mer och mer kommer att fokusera enbart på att göra det jag tycker är roligt utan tanke på “vad någon kanske behöver eller vill läsa för slags inlägg”. Det har jag och min vän, prestationsångesten, bestämt tillsammans. Att vi testar oss fram och ändrar stil när vi känner att det känns bra. Och vi har bestämt att vi låter glädjen och kärleken vara kompassen på vägen framåt. Att de som vill hänga på är välkomna, men vi skriver på våra villkor. 

Att välkomna en ny familjemedlem

Du har säkert läst om synkroniciteter i några av mina texter. Det är något jag tror så starkt på och som jag i vissa perioder i mitt liv blir helt överrumplad av. Ibland är det en sån där ”nyp mig i armen så att jag vet att jag inte drömmer”-känsla. Du har säkert känt en sådan känsla med någon gång. Jag tvekade faktiskt lite över om jag ens skulle skriva det här inlägget om min prestationsångest just för att det synkade med andra personer och communityn i min värld. Det blir lite creepy, nästan en lite overklig känsla när ens egna känslor speglar sig så tydligt i det som finns omkring en. När det blir så att jag synkar med omvärlden så blir det samtidigt ett så starkt kvitto på att vi alla är sammanlänkade på ett eller annat vis. En av mina favoritpoddar har under min reflektionsfas släppt ett avsnitt som handlar om prestationsångest inom den spirituella resan. Jag har medvetet väntat med att lyssna in det avsnittet just för att jag inte ville att min beskrivning av prestationsångest skulle färgas av något annat än just vad som finns i mitt inre just nu. Men jag ser så mycket fram emot att lyssna in det avsnittet och se hur ämnet connectar med min egen episod i livet. Men nu till en helt annan synkronicitet som innebär en förändring för hela min familj. Från kvartett till kvintett.

Lika vackert som sorgligt

Snart har vi äran att få välkomna en helt bedårande hund till vårt hem! Vi är alla så förväntansfulla och längtar efter att få träffa henne. Det är verkligen en dröm som blir sann. Både för mig och för Filippa. Ingen kan väl ha missat att jag älskar hundar? Och även om jag verkligen har längtat efter att öppna upp mitt hem för en hund så har det inte varit något som jag medvetet har försökt manifestera. Jag har hela tiden känt att den dagen det är dags för en hund att bli en del av vår familj så kommer jag att veta det och då kommer den pusselbiten att falla på plats. Och om den har det nu!? Det är en ganska otrolig historia för sig hur den synkroniciteten skapades i våra liv. Det är en historia lika vacker som sorglig och lika mycket som mitt hjärta längtar efter att få träffa vår nya familjemedlem. Lika mycket smärtar mitt hjärta på grund av omständigheterna kring att hon ska flytta hem till oss. Vår hund heter India, och bara namnet är en så sjuk synkronicitet. Låt mig berätta! Min mammas stora vackra hund gick tyvärr bort tidigare i år. Han välkomnades in i familjen samma sommar som Filippa föddes, 2008. I alla dessa år har han varit en självklar del av familjen, en kär och numera otroligt saknad vän. Det var en tung förlust att han behövde lämna oss. Vet ni vad han hette? Vår älskade björn. Han hette Indie. Vad är oddsen att hunden vi ska adoptera från Spanien heter India? 

Prestationsångest

Mer om den historien längre fram. Vår tik är fyra år (som Keeyan och vår katt Zingo) och att adoptera var ingen ny tanke för oss. Min mammas hund Indie var från början hittehund från Irland. Att ge plats i vår familj åt en hund som inte har blivit framavlad i syfte att vara en business  känns mest nära hjärtat. Jag har ibland smugit runt på nätet och sett om “den där” hunden som hör ihop med vår familj skulle finnas. Men det har aldrig känts rätt eller ens som att det känts aktuellt med att skaffa hund just där och då. Det har mest varit en dröm någonstans i framtiden. Det finns många företag att vända sig till om man är intresserad av att adoptera en hund. Men det är viktigt att välja en aktör som är seriös så att man inte bidrar till smuggling av hundar. Där kan det handla om allt från att hundarna får lida otroligt mycket, inte minst när de transporteras. Till att hundarna som säljs är stöldgods och egentligen redan har en familj som saknar dem. Ligorna som smugglar hundar spelar an på känslor hos den som vill vara del av att rädda en hund från ett liv på gatan. Men allt handlar om pengar och inte det minsta om hundens bästa. Vidrigt!

Prestationsångest

Se där. Nu sitter jag här igen. Med fingrarna knappande på tangenterna. Jag njuter av att se orden förvandlas till meningarna som du just nu läser. Nu känner jag bara kärlek i att skriva. Det var allt jag behövde. Att ta ett steg tillbaka och att låta min fiende prata så att vi kunde bli vänner. Tack för att jag fick ta en paus att hitta tillbaka till min egen väg igen. Låt oss fortsätta resan  framåt tillsammans! 😍

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Nymåneritual i jungfruns tecken

Ikväll är det dags för en efterlängtad nymåneritual! Nymånen infaller i jungfruns tecken idag den 7 september och det...

2 Kommentarer

  1. Birgitta Davidsson

    Tack för ett fint blogginlägg.
    Läsvärt 👍

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning