Välj en sida

En äcklig jävla hora med sitt våldsamma ex

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

april 16, 2021

Känsliga läsare varnas för ett inlägg med våldsinslag och grovt språk

Varför är det jag som skäms? 
Varför är det jag som har lidit i tystnad under alla år?
Varför tillät jag honom att få fortsätta finnas i mitt liv?
Varför är det jag som fortsätter att tassa på tå?
Varför är det jag som fortfarande känner rädsla?
Varför är det jag som såg till att skydda min förövare?

Jag vet inte helt varför. Men jag tror att jag delvis vet. När man växer upp i ett hem där de vuxna inte är förmögna att ha en sund relation till varandra är det omöjligt att inte bli påverkad som barn. I en familjekonstellation där det finns förövare och offer blir man ofta som barn väldigt bra på att leka tapetblomma. Man vet hur det är att tassa på tå som genom ett minfält. Och man vet också hur det känns när man råkar trampa fel. Inget klickande ljud, men explosionen och förödelsen som följer är ett faktum. Barn som växer upp i familjer där det förekommer våld blir bra på att märka minsta krusning på vattenytan. Man känner det i luften. Man hör det i sin mammas röst. Man ser det i hans vilda ögon. Desperationen. Smärtan. Rädslan. Ilskan. Allt. Man märker allt. Men man säger inget.

våld i nära relation, våldsam pojkvän
Läs mitt tidigare inlägg om våld i nära relationer

Vem är ens jag att känna något?

Hur ska man ta sina egna känslor och upplevelser på allvar när andra betydande personer i ens liv inte har haft förmågan att göra det? Det är så man lär sig när ingen ser en. Att man inte är viktig. Att ens känslor inte betyder något. Att stänga inne det som gör ont för att det inte finns någon plats för att känna det som känns. Den förbannade skammen. Man skäms för de känslorna man bär på. Och man skäms lika mycket för det man är med om. Lika mycket skäms man för att det gör ont. För att man bryr sig. Man skäms för att man blir rädd. Man skäms för allt. Skammen är den som hjälper en att lyckas begrava den igenspikade kistan fylld med hemska minnen. Om man inte blir sedd och hörd som barn. Eller som tonåring. Så blir man troligtvis inte sedd och hörd som ung vuxen.

Att glömma tröjan

Jag minns det som igår. En närstående var på besök hemma hos mig och mitt ex som inte var hemma vid tillfället. Min besökare satt och drack kaffe vid köksbordet och vi pratade medan jag grejade med något vid köksbänken. Det var oftast så jag umgicks. Jag behövde ha något att pilla med samtidigt som besökare kom hem till mig. Vi skojar om det ibland jag och en nära väninna, hur jag alltid sprang runt med disktrasan i högsta hugg medan vi pratade och hon tog en kaffe. Fanns det inte någon disk att diska så hittade jag något som behövde göras. Jag ville sällan sitta ner vid bordet och fika tillsammans. För där kände jag mig sårbar. Någon kunde kanske se i mina ögon att allt kanske inte var som det skulle. Tänk om någon frågade? Jag skulle aldrig lyckas hålla undan sanningen.

”När två barn tiger och stirrar ner i sina tallrikar och inte vågar gråta eller gå ifrån bordet”

Jag har ingen aning om ifall det märks på mig, än idag. Men jag sitter oftast som på nålar när jag sitter tillsammans med någon och fikar. Eller äter. Jag har aldrig vågat berätta varför jag egentligen inte tycker om att äta på restaurang. Varför jag hellre tar en promenad tillsammans än en kopp kaffe. Det är inte så att jag inte gör det. Jag har övat hela livet och fortsätter att utmana mig. Men även med mina närmaste är jag ofta fortfarande spänd och osäker om jag inte har något att pilla med samtidigt när vi sitter tillsammans runt ett bord. De enda som jag kan äta med och känna mig helt och fullt avslappnad och bekväm med det är med mina barn. Det har alltid varit så. Det finns med mig sedan barnsben. Traumatiska händelser som skett vid matbordet. Bråk och skrik. Tillslut en örfil som ekar mellan väggarna och den totala tystnaden som uppstår efter att det plötsliga ljudet av smällen har ebbat ut och en vuxen har slutat gapa och skälla. När två barn tiger och stirrar ner i sina tallrikar. När de inte vågar gråta eller gå ifrån bordet.

Man måste äta upp maten för vi vet så väl att det är något som annars får ilskan att blossa upp. Vi vet så väl att vi inte har råd att slänga mat. Vi vill inte vara dåliga så att de vuxna blir arga och ledsna. Vi vill inte göra någon sjuk i huvudet så som det ofta sades till oss att vi gjorde. Vi vill inte bli lämnade ensamma utan någon som tog hand om oss. “Vem ska ta hand om er då!!??” Sköter vi oss inte då kanske någon hamnar på psyket. Det har vi hört många gånger. Och vi vet att det är vårat fel att någon kanske hamnar på psyket. Så vi tiger och försöker vara snälla och duktiga barn. Jag ser mig själv som fyra- eller femåring där.

”Det var något jag alltid var noga med. Att dölja märkena. Jag blev tyst. Stannade upp och tog ett djupt andetag”.

Just den där dagen när jag stod vid diskbänken utbrast min besökare plötsligt: “Men Gud! Vad har du gjort på armen!?” Fan. Hur hade jag kunnat glömma att ta på mig tröjan fast att jag hade planerat att vara noga med att dölja det blåsvarta märket som täckte min överarm? Det var något jag alltid var noga med. Att dölja märkena. Jag blev tyst. Stannade upp och tog ett djupt andetag. Jag kunde inte ljuga där och då. Det var en sak att hålla tyst om vad som hände i mitt liv. Men att uttala en lögn var aldrig ett alternativ då även om en stor del av mig önskade att det hade varit det just där och då. Jag berättade hur jag hade fått blåmärket. Utelämnade detaljer, men berättade vem som hade tillfogat mig det. Och det är här det smärtar så otroligt att minnas tillbaka. Min besökare blev helt ställd. “Va!?” Ingen visste ju. Inte då. Och även om jag vet att det var jag som försäkrade om att det inte var så farligt. Att vi redan hade löst det. Även om det var jag som förminskade situationen och inte berättade att det inte var första gången. Så smärtar det så otroligt mycket att minnas de orden min besökare uttalade därnäst. Det var de orden jag ville höra där och då. För jag var helt insyltad i en helt sjuk relation där jag skyddade min förövare. Men det var inte de orden jag behövde höra. För de hjälpte mig att stanna kvar ännu längre med mitt våldsamma ex. De orden hjälpte mig att förstå att det kanske inte var så farligt ändå.

“Nästa gång, då vet jag inte vad jag gör. Får jag höra det här igen…”

Nästa gång. Det var alltså acceptabelt att risken fanns att det blev en nästa gång. Som att en gång är ingen gång. Kanske är två lika med noll som Björn Rosenström sjunger i en av sina låtar. Nästa gång… Där och då blev jag lättad. För det skulle inte bli någon nästa gång. Jag skulle aldrig glömma att ta på mig tröjan inför ett besök igen.

När man skyddar sin förövare

Det finns ingenting hos mig som skyller något på någon annan. Jag valde att stanna kvar i relationen. Det var bara mitt val. Men jag önskar att man hade kunnat syna mina ursäkter och bortförklaringar. Det fanns personer som uppmanade mig att lämna. Jag fick ultimatum om att en person skulle bryta sin vänskap med mig annars. En annan skulle polisanmäla. Men jag gjorde allt för att försäkra om att jag skulle lämna nästa gång. Om det ens blev en nästa gång, för jag visste att han kunde ändra på sig, sa jag. Aldrig i mitt liv har jag kunnat låta så övertygande som då. Och länge trodde jag att det var mitt ansvar att se till att han läkte. Det är så skrämmande att nu i efterhand förstå hur benägen jag var att skydda mitt ex. För att skydda vår relation som sakta men säkert sög livet ur mig. Jag lägger ingen skuld på någon annan. Men jag önskar att jag hade varit sämre på att skydda min förövare.

Jag ska hjälpa dig att läka

Det var så invecklat på sätt och vis. För vi var ett väldigt stort kompisgäng, utspridda över hela staden. Alla kände alla. Jag och mitt ex hade varit vänner i många år. Tiden innan vi blev ett par hade vi börjat komma varandra väldigt nära genom långa och djupa samtal. På fester så klart, för det var oftast så vi umgicks. Han hade öppnat upp sig för mig. Visat sig sårbar. Pratat om en trasslig uppväxt och osäkerheter. Och på den vägen är det.

Även om jag inte förstod det då så såg jag mina egna sår i honom och det han berättade. Det väckte något inom mig som ville hjälpa honom att läka. En kväll någon månad innan vi blev ett par var vi ute på krogen. På vägen hem var det en kille som raggade på mig och sneade till och började bli stökig. Killen försökte mucka med mig och då gick mitt ex, dåvarande vän,  i mellan vilket ledde till att de två hamnade i slagsmål. Tacksam för att han fanns där och hade stått upp för mig hade jag inte den blekaste aning om vad som väntade mig inom en snar framtid. Att min beskyddare snart skulle vara den som gav sig på mig i mitt eget hem.

Från A till Ö innan man hinner blinka

Vi blev snabbt förälskade. Han flyttade in till mig på bara någon månad. Den allra första tiden berättade han om hur jag hade hjälpt honom med hans osäkerheter. Han öppnade upp sig mer om sitt liv och smärtorna han bar på. Han berättade hur mycket han såg upp till mig och hur han uppskattade hur jag var som person. Hur jag lyfte honom och fick honom att växa. Han överöste mig med kärlek och uppskattning för den jag var. Han älskade min sprudlande energi sa han.

Men kort därefter började manipulationerna och lögnerna. Stryptagen. Våldet. Hoten. Snart skulle han sakta men säkert försöka krympa min värld och få mig att förstå hur fel jag var. Hur fel allt med mig var. Han skulle projicera sitt självhat på mig. Allt det där fina ville han ha för sig själv. Jag skulle vara den spralliga och glada tjejen när vi var hemma. Där han hade mig för sig själv. Allt det där fina med mig som han sa att han älskade var bara fult, äckligt och jobbigt när vi var bland andra människor. Han sa att mina vänner anförtrodde honom att de tyckte illa om mig. Han sa att det inte var någon bland våra gemensamma vänner som egentligen ville vara min vän. Han tog upp exempel från olika tillfällen och berättade allt jag gjorde fel. Hur jag tog för mycket plats och syntes och hördes hela tiden. Och det är sant. Det var sån jag var. Det var den personen han hade hyllat mig som i början av relationen. Den personen som var jag som han hade blivit förälskad i.

Men efter en tid fick jag inte vara jag. Inte ute bland folk. För det triggade alltid igång bråk och gav honom anledningar att ge sig på mig. Till en början sket jag i hans åsikter. Men efter ett tag började något inom mig tro på det han sa. Hur sjuka påståenden han än kunde beskylla mig för så började jag sakta men säkert att tro på hans ord. Att det var jag som var felet. Jag minns så tydligt en fest där vi satt i soffan bland våra vänner och jag hade bestämt mig att just den här festen skulle jag se till att det inte blev något bråk. Jag skulle inte skratta så högt eller prata så mycket. Kanske skulle vi lyckas hålla fred en enda fest om jag bara ändrade på mig. Jag satt tyst i soffan och log mest åt när andra pratade och försökte föra så lite väsen av mig som möjligt. “Fyfan vad tråkig du är! Ryck upp dig, du förstör ju stämningen” blev hans respons till det. Jag dög i princip aldrig. Men jag var bäst när jag tröstade honom. Förlät honom och tog tillbaka honom. Då dög jag. Och var det bästa som någonsin hade hänt honom.

I DE LUGNASTE VATTEN…

Jag skulle vilja passa på att slå ihjäl några fördomar här. Mitt våldsamma ex hade inte utländsk bakgrund. Han uppfattades som blyg och snäll av omgivningen. Inklusive min egen familj. Han var omtyckt och hade glimten i ögat, ofta ett skämt nära till hands. Han missbrukade inte droger och han var inte kriminell. Han hade ett vanligt jobb, många vänner. Ingen hade kunnat gissa vad han var kapabel till. Han hade ett välputsat yttre som omvärlden slukade med hull och hår. Hans lugna aproach i livet var den perfekta täckmantel, för ingen kunde ana hur mycket hat och ilska som dolde sig bakom det där milda leendet. Det är som man säger, “i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna”.

Första gångerna han flög på mig tog han olika grepp på mig. Med en bakgrund inom fightingkulturen kunde han sin grej. Han kunde flyga på mig och slänga ner mig i golvet och låsa fast mig i grepp som gjorde ont och gjorde så att jag inte kunde andas. Det var hans sätt att få tyst på mig, genom att strypa mig. För jag var ofta uppkäftig och gav mig inte i första taget när vi bråkade. Jag kunde spotta tykna kommentarer och även om jag visste vad det skulle leda till så kunde jag inte hålla käft. Han tålde inte att jag gav svar på tal. Han hatade att inte vara lika verbal som mig. Så fort han tappade makten verbalt så tog han till fysiska medel. Han behövde alltid känna att han hade övertaget. Till vilket pris som helst.

Det bästa var att strypa mig. För då kunde jag inte heller skrika. Så som jag gjorde en gång så att någon av våra grannar larmade polisen som tillslut knackade på hemma hos oss. “Det var bara ett dumt tjafs”. Vi skulle lugna ner oss. Jag ville inte visa mig rädd. För vem var han? En jävla tönt! Han skulle fan inte veta att han kunde skada mig. Han skulle inte få veta hur rädd jag var. Eller hur osäker han lyckades göra mig bara genom tonen i sin röst. Vid tillfällen när jag lyckades slänga ut honom fick han veta hur mycket jag hatade honom. Det kom många hårda ord från min mun. Och när jag hörde hans steg dö ut i trappuppgången och tillslut omslöts av den vidriga och tunga tystnaden han lämnade efter sig så brast det. Jag föll ibland ihop där på golvet i ett hysteriskt gråt och ett hjärta som bankade ilsket i bröstet. När jag lyfte upp möblerna igen och tog rätt på glassplittret så bestämde jag mig för att jag skulle lämna honom för gott. Det var sista gången nu. Och jag var fast besluten varenda gång. Men han visste precis hur han skulle spela på mina känslor. Han visste precis vilka strängar han skulle spela på för att få mig att dansa till hans melodi. Genom min sympati kom han alltid åt mig. Och genom min rädsla för att bli lämnad ensam. 

våldsamma relationer, våld i nära relationer, våldsam pojkvän

Stackars dig vilken idiot jag var

Ett typiskt exempel på när han spelade på mina känslor var precis i början av relationen. Han hade flyttat in hos mig och vi höll på att måla om väggarna i hans uppsagda lägenhet innan den skulle besiktigas. Det var helg och vi hade festat på natten och börjat bråka. Vi skiljdes åt som ovänner och han kom aldrig hem den natten. Mitt på dan, dagen efter, knackade han på dörren hemma och jag öppnade. Han såg väldigt nere ut, betedde sig kyligt och var kort i tonen. När jag frågade vart han hade varit så sa han att han hade sovit på golvet på pappkartonger i sin lägenhet som var helt tömd på möbler.

Jag tyckte genast synd om honom och fick dåligt samvete för att vi hade bråkat. Jag tyckte synd om honom att han hade fått sova på pappkartonger en hel natt trots att han gjorde det valet själv. Han hade alltid kunnat välja att gå hem. Men det gjorde han inte. Jag tyckte synd om honom och kände mig som den skyldiga. Han fortsatte att vara kall och sur mot mig under dagen. Och jag kände mig som världens sämsta människa. Vi spenderade några timmar i hans gamla lägenhet och fixade klart det sista med målningen utan att säga många ord till varandra. Senare samma dag frågade jag varför han var så kall mot mig, om vi inte kunde ta och bli sams. Vi började diskutera och tillslut fick jag en känsla av att det handlade om något helt annat. Och mycket riktigt kom det fram att pappkartongerna som han hade sovit på i hans gamla lägenhet i själva verket hade varit att han sov nerkrupen i en säng hemma hos en annan kvinna.

“Fy fan, kolla på dig vilken äcklig jävla hora du ser ut som. Stick härifrån.” 

Vi var ett omaka par på så många vis. Jag var extrovert, social och utåtriktad. Han var rädd för att ta plats, osäker och försiktig. Om han inte hade några öl i kroppen förstås. Och det hade han ofta. Hela vårat kompisgäng festade i princip varje helg på den tiden och vi var ofta med. Ganska tidigt i relationen när våldsamheterna hade eskalerat försökte vi dra ner på festandet. För det var mer regel än undantag att det slutade med att han flög på mig när han hade fått alkohol i kroppen. Han kunde inte hantera sig sa han. Men det kunde han inte även om han inte hade alkohol i kroppen.
Vid ett tillfälle ringde mina väninnor och ville att vi skulle komma på en fest där flera av våra gemensamma vänner befann sig. Jag ville att vi skulle gå dit men mitt ex tyckte att vi skulle stanna hemma. Jag bestämde mig för att gå dit själv en stund och han sa att han var okej med det. Under tiden jag började sminka mig och fixa iordning mig utbröt det ett tjafs mellan oss. Han tyckte att jag gjorde mig iordning för mycket för en fest. Tillslut låg jag på golvet med honom över mig. Han höll fast mig samtidigt som han gnuggade ena handen hårt i mitt ansikte. Han reste sig och spottade mot mig. Han tog något från bänken och kastade på mig där jag låg med min frisyr som hade förvandlats till en risbuske. Och sminket utkletat i hela ansiktet. “Fy fan, kolla på dig vilken äcklig jävla hora du ser ut som. Stick härifrån.” Hans röst var iskall och dröp av hat.

Jag kom gråtandes till festen och smög in på toaletten med en av väninnorna. Fixade i ordning sminket och klistrade på det sedvanliga leendet. När jag kom hem den kvällen hade jag en orolig känsla för vad som väntade mig. Min väninna hade sagt att jag borde stanna där, men jag ville inte behöva fly från mitt eget hem. Jag låste upp dörren och gick in i den mörka hallen. Det var tyst och hans skor stod inte på skostället. Jag tände lampan och kände att det luktade konstigt. Några kliv in i hallen kunde jag se in i köket. Köksgolvet var täckt av proteinpulver och hela köket var en katastrof. Jag satte igång att städa upp all skit som han hade kastat ut från skåpen och kunde inte motstå mig från att undra vart han hade tagit vägen. Och om han skulle komma hem igen. 

Våld i nära relationer, våldsam pojkvän, våldsam relation

”Jag minns hur iskall jag blev av rädsla. Kom han inte ihåg gårdagen?”

Det var det här som åt upp mig. Att han tillslut fick grepp om mitt psyke och lyckades få mig att känna mig skyldig. Jag hade varit för uppkäftig. Jag visste ju hur det skulle bli. Varför var jag alltid tvungen att skratta så mycket på fester? Det var inte meningen att mitt skratt var det enda som skulle höras. Hur kunde jag ens med att ta så mycket plats? Förstod jag inte att jag inte tillät andra som var försiktigare att inte våga ta plats när jag var sån? Fattade jag inte att det var mig det var fel på? Alla kunde ju se det! Alla snackade skit om mig. Ingen tyckte om mig.

Jag minns särskilt ett minne efter en våldsam kväll. Vi försonades. Sa han ens förlåt? Jag vet inte. I slutet av relationen handlade hans vredesutbrott i princip enbart om hur synd det var om honom. Det var han som grät och jag som tröstade. För han kunde inte rå för det. Han kunde inte rå för att han var tvungen att slå det finaste han någonsin hade haft, som han så ofta uttryckte det. Som att jag var en ägodel. Vi tog ett bad tillsammans och satt där i det varma vattnet runt våra nakna kroppar. Han lät händerna smeka mina lår och ben och frågade vad jag hade gjort. Varför jag hade blåmärken överallt. Jag minns hur iskall jag blev av rädsla. Kom han inte ihåg gårdagen? Kunde det ens vara möjligt att han inte förstod vart blåmärkena kom ifrån? Jag minns hur jag försökte svälja klumpen i halsen när jag försiktigt svarade: 

“det var du”

våldsamma relationer, våld i nära relationer, våldsam pojkvän

Han var så ångerfull. Och jag satt fast i hans grepp genom att jag sympatiserade med honom. Jag kände hans känslor och led med honom. När jag häromveckan av en slump fann ett gammalt brev från honom fick jag återuppleva hur sjukt manipulativ han hade varit. Hur han alltid lät mig påminnas om att han hade en önskan om att försvinna för gott. Hur han ibland hotade med att ta sitt liv. Här är delar av brevet med hans egna ord, innan jag bränner upp det.

Ibland slog jag tillbaka. Jag kunde också vara jävlig men jag förtjänade aldrig stryk. Jag förtjänade aldrig att bli strypt eller kallad för hemska saker. Jag förtjänade aldrig att få en skjorta intryckt i munnen och över näsan så att jag inte fick någon luft. Jag förtjänade aldrig att bli förnedrad. Det finns ett särskilt tillfälle då jag inte bara tog emot stryk utan också försökte skydda mig. Han befann sig på golvet och jag skjutsade en stol emot honom. En stolskant träffade hans ögonbryn som sprack och jag fick panik. Vad hade jag gjort!? Jag sprang och hämtade handduk och baddade hans blödande ögonbryn med och bad om förlåtelse tusen gånger. Jag ringde hans bror och bad om skjuts till akuten. Jag berättade att jag hade slängt en stol mot honom och att hans ögonbryn hade spruckit. Vad jag fick till svar kommer för alltid att förbrylla mig. Hans bror sa:

“det förtjänade han säkert!” 

våldsamma relationer, våld i nära relationer, våldsam pojkvän

En äcklig jävla hora i solen

Vi hade en utlandsresa planerad. Biljetterna var bokade. Och vi tog oss iväg tillsammans trots att jag hade försökt lämna honom strax innan avresedatumet. Vi skulle inte dricka en droppe alkohol bestämde vi. Så medvetna om faran med det som pågick i relationen men samtidigt så blinda. Vi skulle bara njuta av maten och den alkoholfria drycken på all inclusivehotellet som låg alldeles intill havet. Vi besökte den gamla kullerstensstaden med alla vackra, gamla byggnader och statyer. Vi åt gott och spelade beach pingis i poolen. Vi skrattade och hade det så himla roligt. Tills vi en kväll bestämde oss för att ta något glas och faktiskt njuta ordentligt. Det slutade upp med att hela vårt hotellrum vändes upp och ner. Jag låste in mig och sov i badkaret den natten. På morgonen smög jag ut försiktigt så att jag inte skulle väcka honom.

Så jävla vidrig var jag. Han skulle fan inte sova med mig i samma rum längre. Han skulle se till att han fick ett eget hotellrum. Jävla äckliga hora

Jag gick ner själv till frukostbuffén och satte mig och åt. En stund senare såg jag honom sätta sig vid ett bord långt ifrån mitt i den stora matsalen. Jag skyndade upp till hotellrummet och bytte om till bikini. Han hade ställt i ordning möblerna igen. Som att gårdagen aldrig hade hänt. Jag gick ner till havet och sökte mig medvetet till en plats på stranden där inga andra personer befann sig. Så att jag kunde vara ostörd med mina vilsna tankar och den ilande klumpen av ångest i magen. Och så att han inte skulle hitta mig. Men det gjorde han ändå. Jag låg där och hade tagit av mig bikiniöverdelen för att sola bort de kritvita strecken mot den övriga solbrända huden. När han fick syn på mig flög det en skugga över hans ansikte. Jag fick höra vilken äcklig jävla hora jag var som försökte visa upp mig på det där viset så fort han inte var med. Så jävla vidrig var jag. Han skulle fan inte sova med mig i samma rum längre. Han skulle se till att han fick ett eget hotellrum. Jävla äckliga hora.

Det var så det var. Men det där tillfället var nog det enda som han egentligen hade en “anledning” att tappa humöret och få mig att bli den skyldige. Även om jag självklart inte anser att han hade rätt att ens ha en åsikt i om jag skulle välja att sola topless eller inte så förvånar det mig inte det minsta att han, såsom han var, reagerade så starkt på det. Och att han självklart tog tillfället i akt att blåsa över gårdagens storm genom att rikta ljuset mot något “fel” som jag hade gjort i stället. Det var traditionen i vår relation. Och jag blev bara bättre och bättre på att dra på mig skulden. Fråga mig inte hur. Men vi blev sams. Vi “glömde” det som hade hänt i hotellrummet kvällen innan och vi skrattade till och med åt hur lustigt det måste ha sett ut. När vi varje dag kom ner och åt frukost tillsammans och hälsade glatt på alla som arbetade där. Och sen plötsligt en dag satt vi helt tysta för oss själva, var och en för sig vid ett enskilt bord på varsin sida av matsalen. Otroligt lustigt. Det är så sjukt hur vi lyckades släta över allt som hände. Vi kom hem brunbrända och fina lagom till midsommar som vi firade tillsammans med några vänner. Jag minns inte om den kvällen spårade ur. Men vi berättade troligtvis hur härligt vi hade haft det.

våld i nära relationer, våldsam relation

Det var ett sånt sjukt dubbelliv vi levde. Mitt upp i allt var vi på familjemiddagar och kalas och visade upp en enad front. Vi skrattade och visade upp vår lyckliga fasad. Vi höll handen och såg förälskade ut. Ingen kunde ana att han ibland dagen innan en middag hade varit sekunder från att kväva livet ur mig. Ingen kunde veta. För vi var förjävla bra på att spela vår charad. Det var självklart inte alltid på låtsas. Och det var framförallt aldrig medvetet på låtsas. Det var ett sjukt spel vi spelade, utan rim och reson. Vi hyste ömma känslor för varandra och båda ville att livet tillsammans skulle vara något annat än vad det var.

 Tillslut blev blombuketter inget annat än en symbol för att han försökte släta över vad han dagen innan hade utsatt mig för. Som att blommornas skönhet kunde ta bort det fula och det smärtsamma i blåmärkena på min kropp. 

Men vi fattade aldrig hur sjuk vår relation faktiskt var. Vi hade trots allt så himla roligt tillsammans mellan varven och han hade verkligen en förmåga att få mig att känna mig som den mest fantastiska människan i världen. Visst är det sjukt!? Att samma person som fick mig att känna mig mindre värd än en snorloska spottad i ett dike, kunde få mig att känna mig älskad, vacker och speciell. Men tillslut spelade det ingen roll längre vad han sa eller vad han visade mig mellan tillfällena då han utsatte mig för våld. Det spelade ingen roll hur många lappar jag hittade som han hade lämnat innan han gick till jobbet där det stod hur fantastisk jag var och hur mycket han älskade mig. Det spelade ingen roll hur många blombuketter han gav mig. Tillslut blev blombuketter inget annat än en symbol för att han försökte släta över vad han dagen innan hade utsatt mig för. Som att blommornas skönhet kunde ta bort det fula och det smärtsamma i blåmärkena på min kropp. Tillslut spelade det fina mellan de våldsamma episoderna ingen roll alls. För allt jag visste var att jag var en smutsig, äcklig hora som förtjänade att dö.

våldsamma relationer, våld i nära relationer, våldsam pojkvän

Men det sjukaste av allt var inte att jag förlät honom gång på gång. Att jag stannade kvar. Tyckte synd om honom. Tröstade honom. Det sjukaste var inte att jag lät honom bo kvar i mitt hem även sista gången när jag verkligen lyckades lämna honom för gott. Så att han kunde hitta en bostad innan han flyttade ut. Med löftet om att inte röra mig, för då skulle han dra direkt. Jag vet. Det är helt sjukt. Men vet du vad det sjukaste av allt var? Det var att vi efter en lång tid isär möttes igen. På en fest hos vår gemensamma vän. Samma gemensamma vän som något år tidigare inte hade lyckats slita bort honom från mig när han sparkade och slog på mig ute på gatan. Då en okänd kille fick springa och hjälpa till att få bort honom från mig. (Tack okända kille – jag vet inte vad som hade hänt om inte du hade kommit). Samma gemensamma vän som skulle polisanmäla. Hos den vännen möttes vi igen. Han bad att få växla några ord med mig. Sa förlåt för allt. Kunde jag förlåta honom? Kunde vi vara vänner? Vänner!!??? What the fuck!!??

Våld i nära relationer

Ja, jag förlät honom. Vi blev vänner. Vi festade ibland. Jag var med och firade en av hans födelsedagar. Ett nyår med hans nya. Som att mardrömmen under vår tid tillsammans som par aldrig hade existerat. Vi hälsade på varandra senast för någon månad sedan när vi sågs i en matbutik. Vi har följt varandra i sociala medier. (Jag gissar att jag kommer att få några avföljningar efter det här blogginlägget.) Det är vidrigt hur jag lyckades stoppa undan allt och fortsätta som att ingenting hade hänt. Som att allt har varit glömt. Och det har varit glömt. Intryckt, djupt, djupt inom mig där jag samlade på hela livets skit som jag aldrig tillät mig att känna. Jag gick bara vidare direkt efter vår relation. Träffade en ny kille. Läkte aldrig. Fortsatte livet och försökte glömma. Och det är så sjukt hur bra det går att “glömma”. Hur jävla bra jag lyckats bli på det genom åren. Om det var en dygd som man kunde få pris i så hade jag stått högst upp på prispallen. “Bäst på att förtränga”. “Bäst på att inte känna”. “Bäst på att ta på sig skulden”. Utmärkelserna hade blivit många. Men det går inte längre. Min mur har krackelerat och ju mer jag arbetar med mig själv desto mer rivs muren. Desto fler minnen kommer tillbaka. Jag dök aldrig upp vid pulkabacken i vintras när jag fick höra att han skulle komma dit. För jag kan inte längre låtsas. Jag kan inte längre låtsas att min förövare är min vän. Och att jag har glömt vad han gjorde mot mig.

”Jag hoppas och önskar att han är hel idag. Att han behandlar mamman till sina barn med den respekt och kärlek hon förtjänar”

Jag vet varför allt kommer nu. För jag har lyckats bygga upp en kärlek till mig själv som jag aldrig tidigare haft. Där jag omfamnar mig själv i min egen smärta. Där jag lyfter på de slitna plåstren och tar en titt på de variga såren. Tvättar rent dem och ser till att de får läka ordentligt.

Jag hatar honom inte. Och jag vill honom inget ont. Jag hoppas och önskar att han är hel idag. Att han behandlar mamman till sina barn med den respekt och kärlek hon förtjänar. Jag hoppas att han väljer sina ord väl och får henne att känna sig värdefull och älskad. Att han aldrig pratar till henne på ett sätt som får henne att känna ens ett uns av det han fick mig att känna. Jag önskar att han har läkt alla sår från sin bardom med en elak mamma. Så att hans hat mot henne inte färgar hans kvinnosyn och hur han behandlar sin partner. Jag hoppas att hans barn får växa upp med en pappa som har läkt sina sår från sin barndom. Så att hans sår slipper överföras till dem. Att han lyckas vara en vuxen och mogen man och ta ansvar för sina handlingar och står för vad han gör. Att han äger allt han har gjort tidigare och att han har sett till att få hjälp. För ett sånt våldsbeteende kan inte läka ut av sig självt. Jag hoppas att han har sökt hjälp på riktigt så att de tomma förlåten aldrig mer behöver uttalas. Så att han inte skadar fler människor.

Om du mot förmodan skulle läsa det här så vet du vart jag står. Jag är inte din fiende. Men jag är inte heller din vän.

Alla tomma “förlåt för att jag försöker döda dig”.

I min läkningsprocess är jag mitt uppe i förlåtelsen av mig själv. För de dumma beslut jag har fattat när jag har förlåtit honom gång på gång. För allt jag gjorde mot mig själv. Den Marie som idag älskar sig själv, förlåter och tröstar den Marie som förr inte kunde älska sig själv. Och just nu i processen kan jag samtidigt se relationen ur ett annat perspektiv. Jag förstår varför vi var tvungna att mötas. Det var meningen att jag skulle uppleva den relationen. För den speglade allt som jag redan bar på. Den speglade min första våldsamma relation med en kille som jag fick erfara i tonåren. Den speglade alla vänner genom åren som hade blivit utnyttjade och skadade av män. Alla tomma “förlåt för att jag försöker döda dig”. Den speglade stora delar ur min uppväxt och fläkte upp varenda sår jag bar på. Och jag var den personen i hans liv som lyckades peta på de sår han bar på. Jag lyckades väcka det hat och den ilska han hade fått ärva genom livet. Jag tyckte synd om honom. På samma sätt som jag i hela mitt liv har tyckt synd om andra vuxna personer som har skadat mig. Jag tänker inte tycka synd om någon längre. Varken om någon annan eller om mig själv. Det jag har varit med om har satt djupa spår inom mig. Det har varit tuffa tider. Det är fortfarande svårt att minnas. Smärtan är ibland olidlig att rensa ut skärvorna ur mitt inre som tillsammans bildar det trasiga liv jag har levt. Men jag håller på att läka. Och utan det jag har varit med om hade jag inte kunnat vara den jag är idag. Och jag älskar den jag är. Precis så. När såren blir till ärr kommer de att påminna mig om att aldrig välja bort mig själv igen. Varje ärr kommer att påminna mig om att alltid älska och hylla den kvinnan som jag är. 

våldsamma relationer, våld i nära relationer, våldsam pojkvän

Tack. För att jag fick sätta ord på den här tuffa tiden. Tack. För att du ger mig utrymmet att få läka. Det förändrar allt. Att få plocka ner minnena och forma ord utav dem. Att se orden bilda meningar på en skärm framför mig. Meningar som beskriver en period av mitt liv som jag aldrig har berättat såhär för någon innan. Hur jag reste genom helvetet och tillbaka. Den här bloggen är så otroligt läkande och jag tackar livet för att jag har fått min röst tillbaka. Jag tackar universum för att jag har fått styrkan att kunna sätta ord på det som jag så länge har hållit gömt i mitt inre. Jag skäms inte längre. Och jag är stolt över att jag vågar stå här spritt språngande naken och skrika :

“Det här är jag! De här ärren är en del av mig! Den som inte vågar se kan fortsätta blunda. Men jag kommer aldrig att gömma mig själv igen för att mitt förflutna kan vara obekvämt för någon annan. Det som har hänt i mitt liv är inte den jag är. Men det är en del av min historia som har format mig till den jag har blivit. Döm mig om du vill. Men då dömer du mig åtminstone för den jag är på riktigt. Och då spelar det ingen roll. För jag älskar den jag är. Och det min vän. Det är det enda som räknas.”

Och jag är tacksam att hoppet inom mig har vaknat. Att jag en dag kommer att träffa han som älskar mig och kan säga:

“The scars makes you beautiful”

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

4 Kommentarer

  1. Alex

    Känner igen mig så otroligt mycket i allt du skriver. Min första pojkvän utsatte mig för allt detta du skriver och jag i min tur förlät honom gång på gång. Stark är du! ❤️

    Svara
    • marywritings@gmail.com

      Jag är ledsen för att du har behövt erfara något sånt. Skit är det! Du är stark ❤ hoppas att du har tillåtit dig att läka från det ordentligt!

      Svara
  2. Nina

    This was just Amazing! It woke up so many emotions.. I was abused as long as I remember by my family , teachers, kids and boyfriends. And what really hit me was when you said. .You pretend or forget it happen.
    I have tolerated so much pain and disrespect its mind-blowing. Anyways.. I want you to know that you are a great! and that you are sacred! If you where in front of me right now I would give you a big hug and tell you how much I apricate this . keep thriving girl! Sending you my love!!

    Svara
    • marywritings@gmail.com

      Hi beautiful soul! ❤ Thanks for reaching out, and for being so genuinly voulnerable. I’m sorry for what you’ve been through and hope you’re on your journey towards healing! I think, the more we speak about it, the more we heal. We must remember that we are not what happend to us. But it sure shaped us. Pretendeing that all is well when you bleed inside will not work forever. Wish you healing and love 💖

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
Så gör du en fullmåneritual
Från utmattning till välmående med Weekenman