Välj en sida

February be like

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

februari 8, 2021

Minns du att jag skulle berätta om vad som hände den där gången när jag gick ut mitt ut i skogen och skrek så lungorna nästan sprack? För dig som inte har läst det inlägget kan du läsa det här på denna länken. Men jag tänker att det är dags att berätta hela historien. Ett gott skratt är väl ett fantastiskt sätt att starta den nya veckan på?

Vi backar bandet. Jag står mitt ute i skogen och hör ekot efter mitt vrålskrik. Tårarna rinner och hjärtat värker. Även om jag är mitt ute i ingenstans känns det inte helt bekvämt att släppa ut känslorna på det här viset. Så jag börjar gå ut från skogen tillbaka mot bilen. När jag närmar mig vägen kan jag se genom träden att det står en bil parkerad i närheten av min bil. Jag blir lite rädd och undrar varför någon har stannat just vid min bil. En känsla av att vara helt utlämnad sköljer över mig. Det finns ingen här ute. Tänk om något skulle hända? Jag har ju inte berättat för någon vart jag är.

När jag kommer närmre bilen ser jag att det är en jägare. Han ser oroligt på mig och ropar: “Har det hänt något?” Och då fattar jag – han har hört mina vrålskrik. Jag börjar småjogga mot bilen och säger som det är. “Förlåt, jag har haft ett terapisamtal och behövde skrika ur mig känslor. Trodde inte att det skulle vara någon här ute.” Jägaren ser fortfarande jätteskärrad ut och nu kommer det en till bil och stannar en bit bakom. Den här situationen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. “Nej nej, det där är inget att skämmas för. Vi blev så rädda när vi hörde skriken. Visste ju inte vad man skulle tänka” sa jägaren. Jag startade bilen och åkte. Vad fan var det som just hände? 

Jag brast ut i skratt. Och sen grät jag. Och skrattade och grät. Det var den konstigaste situationen jag varit med om på väldigt länge. Och det var den märkligaste bilfärden jag kört någonsin. Att känna både stark glädje och sorg i precis samma ögonblick var så galet. Härligt? Jag vet inte. Det är så svårt att beskriva. Men det var något speciellt med att låta skrattet avlösa gråten om vartannat. Vackert och smärtsamt.

Att falla tillbaka

Har du gjort några livsstilsförändringar under 2021? Eller planerar du att göra det? Det viktigaste man kan investera i är i sin kropp och i sitt mående. Livet blir så mycket enklare att hantera när kropp och knopp är i balans. Jag skulle säga att mitt liv är relativt balanserat just nu. För några dagar sedan hade jag en liten set back där mina känslor tog över. Och jag lät det ske och hörde tillslut själv vart jag var påväg i mina tankar. Jag höll på att låta någon annans egoism och idioti ta över. Men sedan mediterade jag och landade i acceptans. En del saker kan vi inte påverka och hur mycket man än vill skydda sina barn så går det inte alltid så som man önskar. Tyvärr. 

I mammarollen är jag som starkast. Men också som svagast. För det är där jag känner mig så maktlös när andra inte vill mitt barns bästa. För en stund kastades jag tillbaka till över tio år av maktlöshet. Men jag vägrar låta det styra mig mer. Det finns alltid en annan väg. En dag ska jag skriva en bok om det här. Om hur omöjligt det är att skydda sitt barn mot en annan vårdnadshavare. Hur myndigheter och instanser som ska se till barnets bästa inte lyssnar till barnet oavsett hur mycket bevis det finns. Om lilla landet lagom där det krävs bevis för att man ska ha något att blunda för. Där vinnaren oftast är den som ljuger bäst. Där den som får betala priset för vuxnas misstag och inkompetens är barnet. 

Allt och inget

När ingenting händer men allting händer på samma gång. Det är lite så det är just nu. Keeyan har börjat prata jättemycket! Visst är det fantastiskt? Den senaste tiden har hans tal och språk fullständigt exploderat. Så himla roligt. Framförallt att se hans envishet och kämparglöd. Vi använder inte kommunikationskartorna alls hemma längre och knappt något TAKK-språk. 

Vad gäller Keeyans eventuella diagnos så händer det ingenting just nu. Vi har stått i kö i över ett år för att en utredning ska starta. Det händer ingenting. Men samtidigt händer det så otroligt mycket. Egentligen tycker jag inte att det spelar så stor roll att få en diagnos på papper. Med eller utan diagnos så har ju vi alla våra specialla egenheter och vårt eget sätt att lära och att utvecklas. Men för att Keeyan ska få så bra stöd och hjälp som möjligt under skolåren så måste det finnas dokumenterat att han har särskilda behov. Just nu kan jag se att vi tagit oss såhär långt utan en fastställd diagnos så jag stressar inte över att utredningen tycks dra ut på tiden. Det är vad det är. Det är mycket som fungerar väldigt bra och jag väljer att fokusera på det. Keeyans förskola är superengagerade och montessoripedagogiken passar honom jättebra. Jag är så tacksam för pedagogerna och deras engagemang. 

Vad händer mer då?

Inom mig händer det jättemycket just nu! Jag mediterar dagligen som jag gjort nu sedan 2019. Skriver tacksamhetsdagbok varje dag och reflekterar så himla mycket över vem jag blev. Över mina livsval. Om vilka delar av mig själv som jag älskar. Jag säger hej då till delar av mig själv som jag inte längre vill ha. Jag har hittills haft fem eller sex terapisamtal och det har lossnat så himla mycket minnen. Och helvete vad ont det gör. Att minnas och att känna. Men mitt i allt mörker börjar jag även minnas ljusglimtar. Vackra barndomsminnen kommer tillbaka. Allt som sker inom mig hjälper mig att förstå mig själv. Att respektera mig själv. Och att inse vilken oerhörd kraft det bor inom mig. 

Jag tänker mycket på min pappa och kommer att skriva om den relationen längre fram. Och kvinnomisshandlaren som var en del av största delen av min barndom. Männen som skulle vara mina manliga förebilder. Jag inser att jag inte har någon referenspunkt till hur en sund relation mellan en man och en kvinna ser ut. Det är något jag har försökt att skapa själv. Och jag inser att varje trasig man som jag har försökt att laga har visat mig vad jag har att läka hos mig själv. Vad är det som gör att jag har dragits till män som har ett kvinnohat bubblande inom sig? 

Nu har det nog snarare slagit över och blivit överdrivet åt andra hållet. Eller jag vet inte om det har det egentligen. Jag vet inte vad som är rimligt riktigt. För ett tag sedan slutade jag tvärt att snacka med en kille som jag har haft lite kontakt med. Inget seriöst så men jag var nyfiken på honom, han kändes verkligen så unik. Och i efterhand har jag ältat lite, borde jag ha frågat? Borde jag ha sagt si eller så. Förstör jag något som kan ha potential när jag bara drar? Men nej! Fan heller! Och samtidigt tänker jag att om min känsla varit tvetydig så är den det av en anledning. Det är bara det som är kruxet här. Är anledningen att han inte var tillräckligt intresserad? Eller inte rätt? Eller var det jag som försöker skydda mitt hjärta? Hur vet man skillnaden? 

Skulle vara jättetacksam för feedback på det här. När du träffade din partner, var det klockrent från första stund? Tvekade du någonsin över om h*n var intresserad på riktigt eller inte? Eller har du varit med om liknande känslor som mig? Och hur hanterade du det? Vad blev resultatet? 

Det känns faktiskt lite skämmigt att inte riktigt veta hur det borde vara när man träffar någon. Men det är så det är för mig, och jag tänker att jag behöver vara öppen med det här så att jag kan få hjälp och inspiration. 

Tack för att du läste ❤

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Apropå livet

Hey you 🥰 Hur mår du mitt i oroligheterna som utspelar sig och som vi blir överösta med dygnet runt i media? Jag...

2 Kommentarer

  1. Birgitta

    Ett bra inlägg som jag kan känna igen mig i. Att våga igen.. där har jag varit och jag vågade och har idag en relation med en snäll man sen 20 år tillbaks. Det har krävts arbete från oss båda, tålamod och att jobba med speciellt mina rädslor och tillit. Vi klarade oss igenom. Detta hade inte hänt om jag inte vågat. Hur ska det kännas frågar du 🤔 om jag går till mig själv så vill jag vara fri i relationen och med det menar jag egentid, att växa, att kunna sitta med honom i tystnad och det är helt ok. Han är den första som fått min själ att sjunga. Så tacksam ❤️✨

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning