Välj en sida

Att dansa med vinden och att vara sårbar!

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

december 17, 2020

“Gamla spöken från det förflutna hälsar på. Ibland jagar de mig. Andra gånger bryter de sig in i mitt hem. Sist vaknade jag precis innan ett slag av en golfklubba träffade mitt huvud. Det låter så brutalt nu när jag skriver det.”

Det har inte varit så mycket allmänt snack från min sida på bloggen ännu. Har mest deep divat in i mina djupaste känslor. Plus lite recept här och där. Testat mig fram lite grann. Men den här bloggen är ju även tänkt att höra till det vardagliga. Därför kände jag att det var dags att skriva ihop några rader, lite spontant den här sena timmen (detta skrevs i söndags). 

Status i livet just nu 

Hela familjen har legat sjuka men nu är vi friska och krya igen. Livet traskar på. Det gör det. Har inte varit hos min psykolog nu på ett tag eftersom det har varit sjukdom från båda håll. Men det har verkligen varit skönt att få en andpaus. Kände direkt en ilning av obehag i magtrakten när jag skrev den meningen. Som en påminnelse om att det snart är dags att fortsätta gräva i helvetet. Jag låter nog mer pessimistisk än jag är. Min känsla är verkligen hoppfylld. Men jag vill inte hymla med att det är en oerhört jobbig process att gå igenom. Och ofta ramlar känslan över mig att jag bara vill klistra på ett leende och fortsätta livet som ingenting. 

Många gånger är det svårt att veta att personer som lyckas upprätthålla en “positiv aproach” utåt kan bära på så mycket ångestladdade känslor samtidigt. För mig handlar det om balans. Det kan inte bli för mycket av något. Jag måste få skämta och pyssla och greja. Kreativitet hjälper mig så otroligt mycket i den här processen att läka. Vi har alla våra egna sätt att hantera saker och ting. 

Det märks tydligt att läkningsprocessen är i full gång. Mitt undermedvetna talar till mig om nätterna. Gamla spöken från det förflutna hälsar på. Ibland jagar de mig. Andra gånger bryter de sig in i mitt hem. Sist vaknade jag precis innan ett slag av en golfklubba träffade mitt huvud. Det låter så brutalt nu när jag skriver det. Själv är jag så van vid att periodvis drömma riktigt hemska drömmar så jag är mest tacksam när jag vaknar och inser att det bara varit en dröm. Själva drömmen berör mig inte så mycket efteråt. Oftast. Det är väl som det sägs, att man processar mycket genom sina drömmar. Nu har jag i verkliga livet aldrig blivit slagen med en golfklubba. Men jag vet precis hur den där panikkänslan känns, under de millisekunderna innan man blir träffad. Oavsett om det är av en hand, en spark eller ett föremål. Och den känslan gör sig påmind på tusen olika vis i mina drömmar.

Tiden nu

Vi har nu snart tagit oss igenom år 2020 och är mitt uppe i årets mörkaste månad. Med levande ljus och julkalendrar som räknar ner dagarna fram till jul. Julbak och julstök syns överallt i sociala medier. Balkonger och trädgårdar täckta med vackra julbelysningar. Samma gamla julsånger spelas på radion och i butikerna. För många av oss kan december vara en hektisk månad. Många punkter att checka av på To Do-listan. Men har du checkat in med dig själv? Har du ställt dig den enkla men svåra frågan att verkligen besvara: “Hur mår jag just nu?” Ta en stund och känn efter. Hur känns det i ditt inre? Och för dig som känner dig stressad eller har en jobbig tid just nu – hur kan du släppa in lite harmoni i ditt inre? 

Att dansa i stormen

När jag känner efter hur mitt inre känns i stunden nu, så gör sig en gråt tillkänna. Inte en sorgsen gråt. Utan en gråt som av djup tacksamhet. För alla motgångar. Allt som har tagit mig hit till den här stunden just nu. Det är svårt att sätta ord på det. Men det här året har varit ett prövningarnas år på så många olika plan i mitt liv. Och allting som tidigare kändes som en storm där jag våldsamt kastades fram och tillbaka känns nu som att jag lärt mig dansa med stormen. Vinden viner och sliter i mina kläder och i mitt hår. Den är fortfarande ilsken och kraftfull. Men trots allt som den ruskar om i mitt liv så känner jag att den vill mig väl. Den är till för mig. Jag tillåter mig att dras med i stormens takt. Jag följer med i det som är. Jag dansar med vinden. 

Magin i att vara sårbar

Sedan min senaste fullmåneritual så har andra delar av min läkningsprocess kommit upp till ytan. Stort som litet. Jag ställs inför utmanande situationer där jag får chansen att se mina brister men också där jag har vuxit. Situationerna ger mig möjlighet att se över vilka repeterande mönster som finns i mitt liv. Det här är livsläxor som jag inte kommer att komma ifrån innan jag har bemästrat dem. Vilka situationer kan du se repetitioner av i ditt liv?

Att våga vara sårbar är nyckeln till så mycket. Att våga både tala och lyssna med ett öppet sinne och ett öppet hjärta. Det är verkligen något jag har börjat se över i mitt liv de senaste månaderna. I vilka situationer som jag gömmer mig bakom en sköld. Och vad min sköld är byggd av. Gömmer jag mig bakom att bli arg? Gömmer jag mig bakom att klandra andra? Gömmer jag mig bakom att bli dömande? För första gången i mitt liv känner jag så pass mycket mod i mitt hjärta att jag är redo att lägga bort mina skölder. För gott. Har du sköldar? Varför har du dem och hur tror du att de hjälper eller stjälper dig? Hur hade det sett ut om du vågade lägga ner din sköld och möta det som kom emot dig i olika situationer? Vad hade du kunnat vinna av det? Vad är det du egentligen är rädd för? Rädslan kan berätta så mycket för oss. Om vi bara lyssnar.

Nytt år med allt vad det innebär

För min del handlar den här tiden om att reflektera över det gångna året. Nyårsafton har kommit att bli en särskild favoritdag på året just för att jag sedan något år tillbaka började skriva en slags utvärdering av året som varit. Jag sätter även nya intentioner inför det nya året och skapar mig en bild av vart jag vill komma. Men framförallt ser jag över vad jag känner mig färdig med. Vad jag vill lämna bakom mig i året som varit. Snart är det dags att plocka fram och reflektera över vad jag skrev förra året. Det enda jag minns är att det ordet som kom till mig som skulle symbolisera 2020 var “Rare”. Jag fullkomligt älskar den här nyårsritualen. Därför funderar jag över att skapa ett blogginlägg som kan inspirera dig att göra något liknande! För dig som aldrig gjort något liknande förut kommer det att vara revolutionerande på så många sätt. För dig som har utfört det tidigare, du kanske kan få inspiration till att tillföra något mer till din befintliga nyårsritual. Vad tycker du? Låter det här som något intressant du vill läsa?

NEDRÄKNINGEN HAR BÖRJAT

Tiden nu innan jul handlar framförallt om att göra övergångarna mjuka för Keeyan. Så här års är det så mycket som är annorlunda mot den vanliga vardagen. Lucia, familjetraditioner, julfirande, julklappar och så vidare. I år har han mer ro att ta till sig av jultraditionerna som jag och familjen introducerar för honom. Han är mer nyfiken och öppen än förra året. Sedan i augusti i år har hans språkliga utveckling tagit fart. Från att ha sagt “Bi” till allt och egentligen mest kommunicerat med gester och olika röstlägen till att uttrycka ord och visa ett stort intresse för att kommunicera med ord. Bara att skriva det här får mina ögon att fyllas med tårar. Av stolthet. Och förståelse. Jag känner mig så stolt över allt han lär sig. Och samtidigt förstår jag hur tufft det måste ha varit för honom när han har förstått så mycket men inte haft förmågan att kunna göra sig själv förstådd. 

Så här gör jag för att förbereda Keeyan:

  • Läser böcker som handlar om julen
  • Tittar i pekböcker som har jultema
  • Tittar på barnprogram som handlar om julen
  • Pratar om tomten och tomtenissar varje dag
  • Flikar in prat om julen och allt som hör där till i vardagen och under julpyssel/julbak/julpynt etc.

Att finna sig i omständigheterna

Just nu känns det som att jag funnit mig i omständigheterna av att vara förälder till ett barn med särskilda behov. Det är inte så att jag har försökt att förneka den fakta som presenterats eller inte har accepterat omständigheterna. Men det har varit en process att komma hit till den här punkten där jag bara kan vara i allt som är. 

I februari i år var första gången som BVC och andra enheter omkring uttryckte att det finns misstankar om att Keeyan har autism. Det fanns tidiga spekulationer om att han hade en språkstörning men det var oklart till en början. Eftersom en del barn börjar prata lite senare än andra trots att de följer utvecklingen enligt sin ålder så är det svårt att veta om det avviker från utvecklingen eller inte. Det har funnits en del tecken i Keeyans beteende som indikerat på att det kan handla om att han har vissa svårigheter. Framförallt har det handlat om sömnen under hans tre första år. Han vaknade i princip varje natt. Oftast flera gånger och oavsett hur lite sömn han fick så ville han gå upp tidigt på mornarna. Och då snackar vi allt från 02 till 06-tidigt. Jag vet sedan Filippa att småbarnsperioden innefattar sömnlösa nätter. Men det här var på en helt annan nivå. Keeyan uttryckte ett minskat sömnbehov tidigt. Från april i år fick jag börja ge honom sömnmedel (melatonin) vilket har varit till otroligt stor hjälp. Han vaknar fortfarande tidigt för det mesta, men det blir inte mitt i natten längre och han sover oftast nätterna igenom. Just att sömnen fungerar så mycket bättre nu än tidigare har givit mig livet tillbaka på något vis. Det finns utrymme för egentid på kvällarna när lillen har somnat. Och framförallt så mår Keeyan bättre när han får sova sammanhängande vilket gör vardagen lite mindre intensiv. 

Det är såklart flera faktorer som gjort att jag lyckats landa i vad som är. Men jag vill berätta om några delar som varit viktiga. Dels också för att faktiskt berätta öppenhjärtat om att jag inte var den där föräldern som fann mig i situationen direkt. Jag behövde processa allting. På flera olika vis. Även om det inte gör mig stolt så är det sanningen. Det var svårt för mig att landa i att jag inte kunde göra något annat än att underlätta för Keeyan. Inte på något vis för att jag ville ändra på min son. För utan de intensiva, fantastiska och speciella egenheterna är Keeyan inte Keeyan. Och jag älskar honom precis så som han är. Mer än jag älskar livet självt. Men just omständigheterna runt omkring som där och då var väldigt krävande. Framförallt det jag nämnde nyligen. Att aldrig få sova ordentligt. Och samtidigt oron kring förskola och skola som bara en förälder till ett barn med särskilda behov kan förstå. Kommer pedagoger och lärare att kunna se till just mitt barns behov? Kommer han att få det stöd han behöver? Kommer de andra barnen acceptera att han är annorlunda?

Jag minns tillbaka till början av året när psykologer och barnläkare började uttala sig om diagnoser. Det var svårt att greppa det som sades. Nog för att det fanns en del extrema uttryck i Keeyans beteenden. Men det var ju sådan han var och att det skulle bero på en diagnos kändes så långt bort på något vis. Även om jag hade snuddat vid tanken då och då. När den verkligheten presenterades för mig ekade en stor fråga inom mig “Hur ska jag klara av det här själv?” Och envisa, oroliga tankar om hans framtid bet sig fast hos mig. Skulle han aldrig börja prata? Hur skulle världen ta emot honom? Samhället kan vara fientligt inställt mot olikheter och jag ville inte att min son skulle bli ett offer för trångsynta människors dömanden. Jag kunde inte stå ut med tanken av att han kanske skulle behöva lida. För att han var sig själv. Min vackra, fantastiska son. 

Något som gjorde det extra svårt att smälta informationen var att det inte fanns någon jag kunde prata med. Omgivningen var så klart stöttande, men jag kände aldrig att det fanns utrymme för mig att finna mig i den känslan som jag faktiskt kände. Och det var just att allting var så himla tufft. Och att jag var vilsen. Allt jag hade fått höra av BVC och andra runt omkring mig var bara – håll ut. Det lugnar ner sig. Det är bara såhär den första tiden. Men sen när det började talas om autism förstod jag att det inte kommer att lugna ner sig. Det kanske låter hemskt. Men att inte ha sovit ordentligt på tre år och nya extremiteter dök upp en efter en så var det mitt ljus i tunneln. Att det snart skulle lugna ner sig. Och bli just så intensivt som det kändes när Filippa kom till världen. I jämförelse var det den mest harmoniska tiden i mitt liv. Så klart helt andra omständigheter när man är helt själv i det också vilket jag inte var med Filippa. Men när det började talas om autism var det som att någon släckte ljuset. Och jag hade ingen jag kunde ventilera mina känslor med för alla runtomkring mig ville bara vara upplyftande. Vilket var superfint. Men det var inte vad jag behövde just då. Jag behövde få känna det som var. Och få höra att det var okej att känna så. Att jag inte var en skitmamma som inte kunde känna att allt kändes okej i det nya som presenterades. Ingen jag kunde ställa frågor till. 

Vi blev satta i kö för utredning hos BUP, förhoppningsvis inte längre än ett år sa man. Och logoped skulle bli insatt. Om några månader. Det var allt. Under tiden har jag fått lista ut saker på egen hand. Vi står fortfarande i kö till BUP. 

Kan autism läkas?

Så jag gjorde som jag oftast gör – började se på vad jag kunde göra. Jag är så tacksam för handlingskraften jag har inom mig. Att jag inte blir passiv utan aktivt börjar leta lösningar så snart jag landar i olika situationer. Jag gick till biblioteket och lånade böcker. Surfade runt på nätet. Hamnade i familjeberättelser från USA. Indien. Läste om sätt att läka orsakerna till autistiska beteenden. Det var allt från obalanser i energier till att läka tarmfloran.

I andra delar av världen finns det en helt annan syn på möjligheterna kring att minska autistiska beteenden eller att läka dem helt med hjälp av olika tekniker och livsstilsförändringar. Jag läste allt. Blev som besatt och bestämde mig för att göra allt som stod i min makt för att hjälpa Keeyan att bli så fri som möjligt från de svårigheter han hade. Varenda kväll. Varenda tillfälle jag fick läste jag och tittade på webinarier om glutenfri och sockerfri kost. Hur det hade förändrat livet för de autistiska barnen. Mitt driv var enormt. Alla föräldrar vet att man gör allt för sina barn. Så jag började köpa hem glutenfritt mjöl och bakade bröd i princip varje dag. Jag provade så många recept att jag tappade räkningen. Ett enda recept smakade bra, resten var oätliga och hamnade i papperskorgen. Jag började introducera glutenfria livsmedel och att baka sockerfritt. 

Synkronicitet

Eftersom Keeyan redan var väldigt selektiv med maten så var det svårt för honom att acceptera substituten. För de var annorlunda i både smak och konsistens. Jag gick upp i det totalt. Under flera veckor gjorde jag inget annat än att leta recept och provbaka och laga glutenfri och så naturlig mat som möjligt. En kväll gick jag ut på en promenad och mötte en väninna från förr och hennes sambo. Vi hade inte setts på länge och det blev en liten catch up om livet och allt runtomkring. Jag berättade om Keeyans eventuella autism och att jag höll på med att försöka ändra kosten för att minska hans svårigheter. Och då fick jag höra något som hjälpte mig så mycket mer än jag förstod just där och då. “Om det finns en lösning på andra sidan jorden så åker man till andra sidan jorden. Man gör allt för sina barn.” Att de bara uttryckte förståelse i det jag var mitt uppe i, det var så vackert och jag fick höra precis det jag behövde höra. En slags bekräftelse på att jag är beredd att göra vad som helst för mina barn. De här orden sjönk in i mitt undermedvetna och dagarna och veckorna som gick fick mig att förstå att jag inte behövde bevisa något för mig själv. Jag kan finna mig i det som är och göra det bästa med det jag har och fortfarande vara världens bästa mamma. Ibland är det inte rätt väg att vara handlingskraftig. Ibland behöver man bara finna sig i det som är och ta en dag i taget. Så jag släppte pressen på att göra familjen gluten- och sockerfri. Och då kunde jag finna mig i ett annat lugn. Jag tror så starkt på synkronicitet – att det man behöver kommer till en precis i rätt tid när man behöver det.

Att vara öppen med vad som är

Något som har hjälpt mig mycket är att prata öppet om Keeyans eventuella diagnos från början. Även om det snörpte till i halsen så pratade jag med omgivningen helt öppet om det som var. Jag möttes av förståelse och välvilja. Jag började gråta på förskolemöten. Det var så tufft och befriande samtidigt att vara öppen. Just nu är jag så uppslukad av Keeyans framsteg som han gör hela tiden. När han kommer och klappar sig på magen och säger “Mamma, hungrig” helt spontant för första gången så blir jag helt salig. När han lär mig nya tecken som han antingen har lärt sig på förskolan eller hittat på själv så exploderar mitt hjärta av stolthet. (Vi pratar TAKK hemma och på förskolan med Keeyan. Inte samma tecken som traditionellt teckenspråk, men tecknen är uppbyggda på det)

Att inte vara för hård mot sig själv

Jag är så tacksam för att jag lyckats finna mig i allt så att jag kan vara så närvarande som möjligt i Keeyans utveckling. Utan att försöka styra. Mer att följa med. Det finns så mycket vackert i varje ögonblick. Och även om jag stundvis inte har energin att vara fullt den där föräldern som är superpedagogisk i varenda detalj så kan jag även känna mig okej även i de tillfällena. Jag försöker verkligen sluta att vara så hård mot mig själv. Häromdagen marscherade jag ut ur en butik med Keeyan gallskrikandes. Jag sa inte ett ljud. Bara satte oss i bilen och åkte hem. Var det ultimat? Nej, det fanns andra sätt jag hade kunnat hantera det på. Men min energi berättade för mig att jag lätt kunde dras med i hans hysteri vilket alltid är det värsta som kan hända. Så jag nöjer mig med att vara en superpedagogisk förälder till största delen av tiden. Och en trött mamma ibland. Men som fortfarande är lika bra för det. Varför berättar jag det här? Just för att det är viktigt för mig att vara genuin. Och jag vill inte på något vis få mig själv att framstå som något mer eller mindre än vad jag är – en mamma som gör sitt absolut bästa varenda dag. Men mitt absolut bästa idag behöver inte vara samma som mitt absolut bästa imorgon. Det är så viktigt att känna in sig själv.

Tack, tack, tack

Jag kan inte säga det ofta nog! Jag är så tacksam för ert mottagande av min blogg. All respons som kommer in via sociala medier och i kommentarerna. Det betyder så otroligt mycket för mig. Ni delar med er av tips och inspiration men också av egna erfarenheter. Det är så vackert och så uppskattat! Så, tusen tusen tack! ❤

Det här inlägget tog en lite oväntad form. Jag antar att det är så det blir när man sätter sig och bara skriver rakt från hjärtat utan att ha en tanke på vad man ska skriva om. Det gör jag ofta i och med att jag skriver dagbok. Men mina blogginlägg har hittills haft ett förutbestämt ämne som jag ska hålla mig kring. Men det här gillade jag. Att dela med mig av det som ville komma just i stunden nu. Jag antar att min period just nu handlar om att dansa med vindenoch att vara sårbar. Vackert tycker jag ❤ Vad handlar din period om just nu? Tack för att du läste. Massa kärlek Mary

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
Så gör du en fullmåneritual
Från utmattning till välmående med Weekenman