Välj en sida

Att leva med våld i nära relationer.

våld i nära relationer

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

december 4, 2020

Han har haft många ansikten genom åren. Han var alltid en del av mitt liv. När jag var för liten för att bestämma om han fick finnas i mitt liv eller inte. När jag var stor nog att säga nej fast han sa jo. När han jagade mig så att jag var tvungen att fly. När jag bad honom gå och han tog med sig min trygghet ut genom dörren. När jag växte upp från tonåren och framåt behövde jag hans självhat. Hans destruktivitet. Så att jag kunde plåstra om de sår han bar på. För att slippa känna mina egna. Kunde inte leva med honom. Inte utan honom.

Den våldsamme

Han som gav sig på ett litet flickebarn. Han som tog något som inte var hans. Han som lät nävarna tala när hans ordförråd tog slut. Det är han – den våldsamme. Trots att jag inte känner något hat för männen som skadat mig bubblar det en enorm ilska inom mig. Nu när jag har börjat nysta i allt som legat under ett lock i så många år återupplever jag känslorna tillsammans med minnena. Det är så mycket som kommer upp. Jag undrar hur i helvete man kan behandla en annan människa på det viset. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att om någon känner sig träffad av det jag skriver ser till att söka hjälp. Ser till att läka sig själv så att man slutar förstöra andra människors liv. Mitt skrivande handlar om att läka mig själv. En del saker kommer jag att skriva om, andra inte. Det känns viktigt att förmedla att jag inte vill någon annan något ont. Jag vill bara vara min egen läkning. Vara en del i andra kvinnors läkning. I världens läkning. Och med hat och hämndlystnad kan ingenting läkas. Det är en universell sanning – att hat föder hat.

Att bära på en mörk hemlighet

Aldrig har jag berättat hur rädd jag var när greppen runt min hals inte tillät mig att andas. Aldrig berättade jag hur liten jag kände mig när jag kastades ner för trappor. När jag slängdes ner i marken och blev sparkad på. Hur jag skämdes över blåmärkena på min kropp. Och alla orden jag fick kastade mot mig. Som dröp av förakt. Som berättade för mig att jag var den smutsigaste och vidrigaste människan i världen. Jag tyckte synd om dem, när de ångrade sig. Hur sjukt det än låter så tyckte jag synd om dem. Det var dem det handlade om och jag var både för rädd och för stolt för att berätta hur de fick mig att känna. Jag ville inte att de skulle veta hur illa det gjorde mig. Våldet. När jag var liten förstod jag inte. Berättade inte för någon. För jag skämdes samtidigt som jag inte visste att det fanns något alternativ. Mitt liv var ju sådär. Han fanns ju där, den våldsamme. Men de tillhör mitt förflutna. Jag gör mig fri från dem nu.

Varför hamnar man i våldsamma relationer?

Dörren till mitt hjärta stod alltid på glänt för sådana som dem. De som sökte en mamma i tjejen de kallade för flickvän. De som kunde säga att de älskade mig samma dag som deras kropp mötte en annan kvinnas nakna kropp. De som lät nävarna tala när deras ordförråd tog slut. Som att deras kompass alltid var inställd på att hitta kvinnor som mig. Någon som återupprepade ärvda mönster. Någon som var för skadad för att förstå att hon förtjänade bättre. Någon som inte älskade sig själv. Någon som skulle förlåta dem om och om igen. Brist på egenvärde. Brist på självkärlek och självrespekt. Det är grunden till varför hon inte lämnar honom redan första gången han är hotfull mot henne. För det börjar oftast så. Kränkningar och hot. Med tiden eskalerar det. Och trots att man sett varningstecken förut blir man chockad när första smällen kommer. 

Vem är han?

Han är svärmorsdrömmen som skämtar med din mamma på familjemiddagen samtidigt som han är ditt livs värsta mardröm i hemmets (o)trygga vrår. Han är den lugna typen som kan förvandlas till ett vildsint monster med hatfull blick och starka händer efter några drinkar. Sanningen är att han kan vara vem som helst. Se ut hur som helst. Vara hur älskvärd och respekterad som helst. Han är någons son. Någons bror. Någons bästa vän. Du vet inte förens du vet. Och då är det ofta för sent. Du är redan fast. Och tillslut kommer du att tro på honom när han säger att det är ditt fel. Att du är för uppkäftig. Att du får skylla dig själv när du försökte slå tillbaka. Att du retar honom med flit när du snackar med andra killar. Det är ditt fel att han måste slå dig.

Addicted to his love

Det är en ride or die-typ av kärlek. En giftig sådan. Där gränsen mellan kärlek och hat är hårfin. Som att vända på en hand. Man är beredd att offra så mycket för att hålla kvar hans värme. Han blir drogen som man inte kan leva utan. Man kan inte sluta älska honom även om det sakta men säkert dödar en. Man försöker lämna relationen men gråter och bönar om att han ska komma tillbaks när man kastat ut honom. Man blir den som säger förlåt för hans misstag. Den som ursäktar hans beteende åt honom. Man börjar svälja åsikter för att inte göra honom arg. Försöker ta till sig av allt han säger i stället för att säga emot. Vad han tycker att man gör för fel. Vad han tycker att man är för fel. Självrespekten är det första som lämnar en, när man börjar tro på det han säger. När man slutar stå upp för sig själv. När man känner sig lika värdelös som slagen, lögnerna och manipulationen visar en att man är.

Han blir aldrig nöjd. Men ändå vrider och vänder man på sig för att han ska veta att man försöker göra allt för att hjälpa honom. Man skyddar honom när omgivningen börjar ifrågasätta. Man tröstar honom när han gråter och ångrar sig. Man tror på honom när han vill ändra på sig. Man hittar på en förklaring till hålet efter knytnävslaget i dörren. Man har alltid en ursäkt i bakfickan. Man tar på sig en tröja som döljer avtrycken från hans vrede. Och man ler sitt största leende mot världen och tror någonstans inom sig att det leendet snart kommer att vara helt äkta. “Han älskar ju mig och han vet att jag kommer att gå nästa gång” ljuger man för sig själv. För han vet också att om jag går så kommer jag tillbaka. Och att jag stannar. Därför att jag älskar honom. Så mycket att jag är beredd att svika mig själv för att kunna stanna.

Det är det sveket mot mig själv som jag försöker förlåta idag. För idag kan jag det. Idag när jag älskar mig själv mer än vad jag kunde göra då. Idag när jag vet att det där inte är kärlek.

Att välja att läka

Tidigt lärde jag mig att bära på familjehemligheter. Att dölja gråt. Att tassa på tå för att inte väcka slumrande björnar. Någonstans inom mig har jag alltid vetat det här. Men det har tagit lång tid för mig att inse att det här är mönster som jag bär på. Mönster som återupprepas i olika skepnader och som kommer att fortsätta att göra det ända tills den dagen jag bryter dem. Det har tagit tid och inneburit många smärtsamma episoder för mig att komma hit. Där jag inser att händelser i mitt vuxna liv bara varit toppen av ett isberg. 

Länge trodde jag att det gick att bli hel ändå, utan att behöva läka mina barndomstrauman. Som att det bara var att fortsätta hålla det förflutna gömt. Att inte reflektera över det som varit. Jag gömde mig bakom att “allt är förlåtet” och fortsatte att springa fram genom livet. Men hur kan man förlåta något eller någon innan man vet vad det egentligen är man förlåter? Inte för att man behöver riva upp varenda detalj från sitt förflutna. Men om man vet att man har ett bagage som man är rädd för att öppna, då talar den rädslan om ganska mycket. Vi kan inte bli fria från smärtan genom förnekelse.

I vissa perioder av mitt liv när jag mådde som sämst såg du mig som den mest levnadsglada människan. Och under perioder när jag inte kunde upprätthålla den fasaden då drog jag mig undan. För jag visste inte vem jag var bland andra människor om jag inte gav energi. Om jag inte fick andra att skratta och må bra. Det var otänkbart för mig att låta andra se den smärta som jag inte tillät mig själv att känna. Men den har lyst igenom så många gånger genom åren. Ibland genom kreativitet vilket många gånger varit befriande. Ofta genom relationer där det varit lätt att glömma bort sig själv. Men idag vill jag inte gömma mig eller glömma bort mig själv. Idag vill jag läka. Så det är vad jag gör. På mitt eget vis.

Ett sätt att läka

Under min senaste fullmåneritual kom jag i kontakt med förlåtelsens kraft på ett oerhört djupt plan. Ett minne från att jag var i 5-årsåldern kom till mig för ett tag sedan, men jag har inte klarat av att prata om det i terapin. Eller ens tänka färdigt tanken på minnet. För det är så smärtsamt. I två veckor har jag gått runt och bett en tyst bön inom mig att jag ska lyckas närma mig minnet på ett eller annat vis. Så att jag kan frigöra mig från smärtan och börja läka det såret inom mig. Så kom frigörelsen under fullmåneritualen. Min hand började skriva. Ilsket och desperat skrev jag ner ord som tillslut blev till meningar som beskrev allt jag ville förlåta med det minnet. Samtidigt droppade mina tårar ner på pappret och även om det var svårt att se för gråten som skymde min blick, så var det som att min hand skrev av sig självt. Jag ska bli kvitt den här skiten! Det finns inga genvägar. Det kommer ta tid. Och det gör ont. Men jag ska bli fri från den här skiten.

Efter att jag hade eldat upp pappret låg jag i childs pose på min yoga matta och lät en djup gråt flöda fritt. Den kom från någonstans djupt, djupt inom mig och det var så smärtsamt och så befriande på samma gång. Läkningsprocessen har varit igång länge, men jag har behövt bygga mod och en grundtrygghet innan jag kunde möta smärtan på riktigt. Jag är så tacksam att det är igång. Och att det inte finns någon återvändo längre. Trots att jag bara börjat skrapa på ytan så känns det ändå lite tryggt. För jag gör det inte själv. Alla vet. Så jag behöver inte dölja något. Jag behöver inte låtsas längre. Därför behöver jag inte längre fly. Även om det är det enda jag vill ibland.

Tryck på denna länk för att komma till mitt inlägg om fullmåneritualer. Där kan du läsa om hur man utför en fullmåneritual och hur det kan hjälpa dig ❤

Jag är dubbel

Jag trivs som singel, men jag vill inte leva resten av mitt liv utan en livspartner. Det finns en längtan hos mig att dela min vardag med någon. Även om jag är rädd. För några månader sedan testade jag på dejtingappen Tinder. Det var inte min grej, och det visste jag redan innan. Jag visste också att jag inte riktigt var redo att börja dejta, men ville ändå känna lite på det. Efter ett tag tog jag bort appen och började reflektera mycket över mig själv i tidigare relationer. Vem jag har varit. Vad som varit viktigt för mig. Varför det har varit viktigt. Vem jag vill vara i en relation. En rannsakan av mig själv och mitt kärleksliv. Det var så nyttigt och jag undrar varför jag inte har gjort det här tidigare?

En stor anledning till att jag går igenom den här läkningsprocessen är för att jag vill bryta gamla mönster. Så att jag inte trillar dit igen. Ner i något destruktivt. Jag vill göra medvetna val där det inte behöver vara krig mellan mitt hjärta och min hjärna. Och visst är rädslan ständigt närvarande. Att jag ska träffa den mest underbara mannen igen med det mörkaste mörkret. Men samtidigt känner jag tillit till processen. Till mig själv. Och det är här jag känner mig så dubbel. Minnena som för med sig en rädsla för kärleken. Och hoppet som för med sig en längtan efter att träffa han den där. Den som kommer att kunna älska mig samtidigt som han är arg. Han, den där som också vill utvecklas som människa. Jag vet att han finns där ute och att vi kommer att mötas när tiden är rätt.

Hur tar man sig ur ett destruktivt förhållande?

Jag är uppvuxen med en tejpbit över munnen. Som att det var lika självklart att lära sig tiga som det var att lära sig gå. Därför har det alltid varit naturligt för mig att hålla min smärta för mig själv. Åtminstone har det tagit väldigt lång tid innan jag öppnat upp mig för någon. Som för att få höra de orden man sedan lång tid vetat var den enda sanningen – “du kan inte stanna där. Du måste gå”. Vid andra tillfällen har jag inte längre kunnat dölja min verklighet. Jag blev påkommen med blåmärken eller så råkade en vän vara med och se ett vredesutbrott. I efterhand är jag så tacksam för de stunder som andra människor blivit involverade i min situation. Även om jag trodde att jag inte ville det då. Men det var min räddning ur de relationerna. Att få höra andra människor säga att det inte är acceptabelt. Att jag förtjänar bättre. Det var min räddning. För det är svårt att se med friska ögon när man är mitt uppe i en sjuk situation.

Till dig som lever i en destruktiv relation är mitt bästa råd: be om hjälp. Berätta vad som händer i ditt liv. Håll inte tyst. Även om du är rädd för att mista de vackra stunderna. Även om du är rädd för att leva själv. Det är en falsk trygghet du väljer att finna dig i. Du kan inte hjälpa honom. Det är inte ditt ansvar att läka honom. Håll inte tyst! Jag vet att han har vackra sidor också. Att han kysser dig som ingen annan någonsin kysst dig. Att han säger att han vill förändras. Och det är säkert sant. Men det är inte ditt jobb. Han måste hitta sin väg till läkning. Precis som du måste hitta din.

Det finns hjälp och stöd att få

Kvinnofridslinjen har öppet dygnet runt, året om. För dig som utsatts för våld och hot. Eller för dig som anhörig till någon som du misstänker eller vet utsätts för våld och hot. Håll inte tyst!

Tack för att du läste det här inlägget. Det var väldigt svårt för mig att skriva om det här. Vilket i sin tur tyder på behovet av läkning. Jag önskar att ingen någonsin blev tvungen att se eller uppleva något liknande. Tyvärr vet jag att det bara är önsketänkande. Våld i nära relationer är ett utbrett samhällsproblem. Och det sker oftast dolt för omvärlden. Därför får vi aldrig blunda om vi misstänker att någon utsätts för våld. Fysiskt eller psykiskt. Vi måste våga fråga. Vi får aldrig hålla tyst!

Ta vara på er tills vi hörs igen! Kramar Marie ❤

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

Jag gråter inte bara i regnet

Att befinna sig på en mörk plats kan ge en djupa insikter. Jag började veckan med att tappa andan. Känslostormen...

12 Kommentarer

  1. Madde

    Intressant läsning. Bra skrivit 💪🙌❤️

    Svara
  2. Samuel

    Det är befriande på ett själsligt plan att läsa om din kamp. Jag djupt imponerad av att du är så öppen och ärlig. Tack för att du delar din smärta. All heder åt dig.

    Svara
    • marywritings@gmail.com

      Tack Samuel ❤ Det här känns som min väg till läkning. Ger inga kryphål att rymma!

      Svara
      • Samuel

        Helt rätt, jag tror det är en klockren väg du valt. Dessutom så hoppas jag fler hittar vägar ut, av att inspireras av dig.
        (Jag går själv igenom en total rannsakning av mig själv, så detta inspirerar mig väldigt mycket). Tack 🙂

        Svara
        • marywritings@gmail.com

          Tack själv 😊 Vi behöver nog alla rannsaka oss själva då och då. Så att inte livet bara händer. Och vi bara gör saker på autopilot. Ingen vill ligga på sin dödsbädd och ångra att man inte gjorde de saker man drömde om. Eller att man aldrig blev den personen man ville vara. Så stor eloge till dig som gör detta! ❤

          Svara
  3. Birgitta Davidsson

    <3,

    Svara
  4. Pärlan

    ❤️

    Svara
  5. Camilla

    All kärlek till dig Marie ❤️

    Svara

Trackbacks/Pingbacks

  1. En äcklig jävla hora med sitt våldsamma ex | marydavidsson.com - […] Läs mitt tidigare inlägg om våld i nära relationer […]

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
7 sätt att sätta hälsosamma gränser
Så gör du en tarmsköljning