Välj en sida

Min väg mot läkning

Skrivet av Mary Davidsson

Att våga sätta ord på sånt som man inte alltid pratar om. Att utforska ämnen inom allt från andlig utveckling till hur man lagar den perfekta vegofärssåsen. Våga testa nytt. Våga utmanas. Utvecklas. Det är sån jag vill vara. Välkommen att följa med på min resa 🥰 ✨

november 20, 2020

Jag kan minnas hur jag springer för mitt liv med hjärtat i halsgropen och tårarna sprutandes ur ögonen. Tillslut pressad in mot ett hörn med armarna omfamnade runt min kropp. Jag försöker skydda mig mot slaget som snart skulle komma. De flesta minnen jag har från min uppväxt är mest kaotiska fragment av känslor och några minnesbilder av händelser som har inträffat. Trots allt var det inte bara skit. Tacksamt har jag också en hel del fina minnen som jag bevarar med glädje och kärlek i mitt hjärta. Men allt är inlindat i en dysterhet och ett slags mörker. 

Det är alldeles nyligen som jag har börjat nysta i mitt förflutna. Det har dykt upp minnen som jag inte har varit det minsta medveten om. De gör sig påminda genom drömmar. I terapisamtal. Och ibland smyger de sig på även i vardagen. Men mycket sitter fortfarande djupt inne och det finns en del minnen som jag inte kan förmå mig att sätta ord på. Trots att det är skrämmande att öppna upp den värld som så länge legat dold inom mig, känner jag mig hoppfull. Jag vill inte längre bära på känslor och minnen av våld, rädsla och skam. Jag är inte det som har hänt mig. 

Mycket av det jag har fått återberättat för mig om min uppväxt har varit omständigheter som inget barn borde få uppleva. Flera vuxna som har funnits med under min barndom har själva varit trasiga och gjort det de kunnat utifrån de platser de befunnit sig på i sina liv. Det rättfärdigar inte på något vis de omständigheter jag har fått erfara. Men att tänka så hjälper mig ifrån att låta hatet få ett grepp om mitt hjärta. 

Även om jag på något plan förstod att det inte borde vara som det var hemma, så var det den enda tryggheten jag visste om. Min mammas osunda relationer ligger som en skugga över hela min uppväxt. När jag gick i årskurs 7 beslutades det att familjen skulle flytta till en annan stad, över 30 mil ifrån den lilla by som var hela den värld jag kände till. Med flyttkartonger fyllda med Frida-tidningar, innebandymedaljer och en familjesaga om våld, trauman och förföljelse skulle vi få en nystart. Titeln på min nystart blev “Utåtagerande tonårsrevolt”.

Det tog inte lång tid i den nya skolan innan jag hade funnit min nya identitet. En identitet som krävde ständig spänning och distraktion för att slippa känna det som rev och slet inombords. Jag minns mest att jag hade så oerhört mycket ilska inom mig. Och avsky. Hat. Kompisrelationerna betydde allt och jag umgicks i olika gängkonstellationer med andra trasiga, unga själar. Det var samtidigt häftigt att få erfarenhet av att umgås med människor som kom ifrån så olika bakgrunder. Det var allt från ortenbarn till rikemansbarn. Men vi hade något som förenade oss – trasigheten. Och nog för att jag lärt mig några riktigt tuffa läxor under tonårstiden. Men jag har även fått se prov på riktig vänskap, mod och stark kärlek.

Tecken på att jag har oläkta sår

I perioder sedan tonåren har jag haft återkommande problem som visat sig på flera olika sätt. Nedan beskriver jag de främsta tecknen på att jag har sår inombords som behöver läkning:

  1. Sömnproblem. I perioder har jag haft svårt att somna på kvällarna därför att jag har ångestkänslor. Jag har även mardrömmar som återkommit genom åren. Jag vaknar upp av att jag skriker rakt ut. Paralyserad av skräck och kallsvettig.
  2. Flyktbeteende. Det här har haft många ansikten. Jag har framförallt flytt in i osunda relationer. En del som skadat mig både fysiskt och psykiskt. Osunda träningsvanor har också varit ett flyktbeteende som följt mig genom åren. 
  3. Ilska. Svåra aggressionsproblem under tonårstiden. Jag hamnade ofta i konflikter och slagsmål. Vredesutbrott som innefattat skrik och att kasta sönder saker.
  4. Kontrollbehov. Det här har visat sig på flera olika sätt. Till exempel genom stenhård kontroll av matintaget och att sköta hemmet överdrivet pedantiskt. 
  5. Ätstörningar. I perioder har jag utsatt mig själv för svält. Ju sämre jag mått desto svårare har jag haft för att äta. I andra perioder har jag inte kunnat förmå mig att behålla maten jag stoppat i mig utan smugit in på närmsta toalett för att kräkas upp den.

Upplever du att någon av ovanstående punkter stämmer in på ditt liv? Tveka inte att söka hjälp! Det är inte ett normaltillstånd att leva under liknande omständigheter och det finns hjälp att få. Ett första steg kan vara att prata med någon som står dig nära. 

Såhär kom jag fram till att jag behöver läkning

I flera perioder i mitt liv har det varit helt uppenbart att jag behöver läkas. Under min tonårstid fanns det periodvis olika hjälpinsatser insatta för att styra upp mig. Men de var mest inriktade på att hantera situationen där och då och på framtiden. Det gavs aldrig tillfälle att ta en ordentlig titt i den tunga ryggsäcken som jag burit med mig genom åren. Det har funnits tydliga indikationer på att jag behövt sluta fred med mitt förflutna och sluta försöka rymma ifrån det. Men trots alla tecken så har jag inte haft förmågan att förstå ekorrhjulet jag har befunnit mig i. Det har varit både enklare och svårare att fly. Som att släcka tillfälliga bränder. 

Mitt år 2020 startade med en kalldusch där livet började rasa samman på grund av yttre omständigheter. Livet vändes upp och ned där jag ställdes inför en ny situation när en närstående person drabbades av allvarliga svårigheter. Samtidigt dök ett spöke från förr upp och gjorde sig påmind genom att ställa till bekymmer som skapade en otrygghet i mitt liv. Mitt upp i allt som skedde studerade jag samtidigt som jag skötte ett hushåll och två barn på heltid. Så kom nästa kalldusch – de misstankar som funnits hos BVC om att Keeyan hade en eller flera diagnoser bekräftades av specialistläkare och psykolog. Vi ställdes i kö för utredning. Året hade precis hunnit starta och jag var redan helt slut.

Jag grät i princip varje kväll. Det var för mycket att hantera på samma gång. Och trots att det fanns människor runt mig så har jag aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Livsgnistan började rinna ur mig. Fasaden om att jag hade läget under kontroll började tillslut att falla. Sakta men säkert orkade jag inte längre försöka att hålla den uppe. Under vårterminen lyckades jag trots allt uppnå högsta betyg i alla kurser förutom en. Fråga mig inte hur, jag kände mig urusel. Hjärtat fanns inte med i de inlämningar jag lämnade ifrån mig. Jag hade ingen ork kvar. Jag hade förvandlats till ett ihåligt skal. Och det var i princip så långt det behövde gå för att jag skulle inse att jag behöver stöd i den situation jag befann mig i. 

Personlig utveckling och spiritualitet – min väg till läkning

Ända in i det sista har jag vägrat tro att mitt förflutna har haft någon inverkan på mitt liv idag. “Allt är glömt och förlåtet.” Men tillslut krackelerade det falska idealet. För mig blev några tuffa yttre omständigheter mitt wake up call. Personlig utveckling och spiritualitet har varit ett stort intresse sedan många år. Mitt intresse och min nyfikenhet att utforska mitt inre har varit bron över till att börja hitta hem till mig själv. Att våga se på mina fel och brister och i stället för att bannlysa dem, välkomna dem. Lära mig av dem och förstå att de är en naturlig del av mig. Och att de är mina lärare, inte mina fiender. 

“There is no light without shadow and no psychic wholeness without imperfection” – Carl Jung

Det arbete jag gjort med mig själv genom åren har fått mig att komma i kontakt med min känslosamma sida. En sida som jag förgäves försökt att dölja bakom en mur för både mig själv och andra. När jag inte längre kunde hålla uppe muren mot de yttre omständigheterna stod jag tillslut ansikte mot ansikte med mitt förflutna. Jag hade inga krafter kvar till att fly. 

Det här har hjälpt mig att ta steget mot läkning

  • Närstående som stöttat mig och uppmuntrat mig att ta steget mot läkning.
  • Terapi.
  • Kärleken till mina barn. 
  • Att komma i kontakt med mitt inre genom meditation.
  • Att skriva.
  • Att vara ärlig mot mig själv och andra med hur jag mår.
  • Att säga nej till det som inte tjänar mig.

”Difficult roads often lead to beautiful destinations. The best is yet to come.” – Zig Zagler

Min resa mot läkning är min gåva till mig själv. 

Missa inte!

Framöver kommer jag att berätta lite mer om min familjesituation. Du kommer att få en inblick i min version av föräldraskap till ett barn med särskilda behov. Det kommer även att komma lite recept och lite enkla, men effektiva tips på hur du kan redigera dina foton. Snabbt och smidigt genom telefonen. Tack för att du läste, vi ses snart igen! Ha det bäst 🙂

DU KANSKE ÄVEN GILLAR DE HÄR INLÄGGEN…

8 Kommentarer

  1. M

    ❤️

    Svara
  2. Katarina

    🙏❤️❤️❤️❤️

    Svara
  3. Pärlan

    💪🏻❤️💫

    Svara
  4. Samuel

    Modigt, ärligt, öppet. Starkt av dig 🤗

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

LÄS DE MEST POPULÄRA INLÄGGEN
Så gör du en nymåneritual
Lär dig räkna med numerologi
Så gör du en fullmåneritual
Från utmattning till välmående med Weekenman